När prästen sa att hon var död kände jag att mitt liv var över

Maria Olsen bor i Åmål och har just släppt en bok om sin dotter Susanne som tog sitt liv, 21 år. Vi möttes i ett samtal som det som hände och livet efteråt.

Vill du berätta lite om Susanne? Vem var hon?

– Susanne var en pigg tjej med nära till skratt och med en stor kamratkrets. Hon var en vacker och varm själ. Förutom att hon hade lätt för att skratta, kunde hon även få sin omgivning att brista ut i skratt genom att bara vara sig själv. Susanne hade civilkurage, och tvekade inte att ställa upp om det var någon kompis som behövde hjälp.

– Hon var kreativ och hade en fantasi utan gränser, vilket gjorde att hennes skapelser som liten tjej var otroliga. Susanne hade en så fin personlighet för alla i hennes omgivning. Det som utmärkte henne var hennes enorma livsglädje, vilket gör hennes beslut så svårt för oss att förstå. Susanne är och förblir för mig en person med stor aptit på livet. Hon levde bara i 21 år, men de åren levde hon livet till fullo. Vilket gör mig glad.

Hur var er relation?

– Vår relation innehöll faktiskt oerhört mycket skratt. Vi är en familj med musik och fotografi som intresse, så dessa två hobbys fick hon med modersmjölken. Det gjorde även att vi hade så himla mycket att prata om. Men framför allt präglades vår relation av mycket glädje och många skratt.

Kan du ge lite bakgrund till vad du tänker hände med henne?

– Nej, jag kan nog inte det. Vi fick inget avskedsbrev. Jag har lagt pussel med det jag vet. Men det är just pusselbitar och antaganden. Det jag misstänker kan vara en liten bidragande orsak är att hon hade en immunförsvarsbrist, vilket innebar att hon kunde insjukna hastigt och med hög feber. Utan någon som helst förvarning. Att ha ett sådant liv, att ha en ständig oro för att bli sjuk måste ha tagit på hennes krafter.

Hade du några föraningar om vad som kunde hända?

– Nej, inga som helst föraningar. Hon bodde i Uddevalla, och det där var där hon tog sitt liv. Helgen före denna händelse var hon hemma och var precis som vanligt. Det vill säga full fart och hon träffade sina kompisar.

Vad minns du från dagen det hände och beskedet?

– Jag minns nog det mesta. Eftersom hon inte bodde hemma, och det här hände i Uddevalla fick jag beskedet av två poliser och en präst. Jag var denna dag på en gymnasieskola på en föreläsning och hade satt mig i aulan för att invänta föredragshållaren. Turistchefen i kommunen kom och hämtade mig och sade att polisen behövde prata med mig. Jag skämtade med honom och frågade om jag hade parkerat fel. Men kom av mig när jag såg att han var väldigt allvarlig. Han insisterade att jag behövde resa mig upp och gå ur aulan.

– Där möttes jag av prästen och poliserna. Då begrep jag att något allvarligt hade hänt. Jag frågade om det gällde Susanne eller min man Terje, men fick till svar att de inte kunde säga något förrän de hade ett rum att ge beskedet i. Det var inte förberett, så i desperation börjar jag gå i lärarkorridoren på skolan, får tag på ett ledigt rum och ber att de ska berätta för mig. Prästen berättar vad som hänt – att Susanne tagit sitt liv. Jag frågar henne om det är konstaterat att hon verkligen är död och prästen bekräftar detta. I samma sekund tänker jag att mitt liv tagit slut och i nästa sekund reser jag mig och säger att jag vill hem till Terje.

– Nu behöver jag gå igenom hela korridoren. Skillnaden är att den nu är full av personal och en rektor som springer bredvid oss och vill bli informerad. Prästen snoppar av henne och lotsar mig ut till polisbilen för att skjutsa hem mig. Terje öppnar dörren, jag mimar ”Susanne” till honom och han sjunker ihop i vår farstu. Prästerna och polisen stannar en stund. När de är på väg att gå ber jag prästen att berätta vad som hänt för Laila som arbetar i Svenska kyrkan och som Susanne haft som ledare. Det dröjer inte länge förrän Laila står i vår dörr och kom att bli vårt stöd under en lång tid framöver.

– Vi har vänner som mist sin son på samma sätt, och vi inser att de behöver få beskedet om Susanne genom oss. De anländer inom kort hem till oss. Min mamma som bor på demenshem fyller år dagen efter och jag har förberett för kalas. Jag ringer hennes boende och berättar vad som hänt. Samtidigt behöver jag få hjälp med kalaset. Det fixar några släktingar till oss. Därefter behöver vi informera den närmaste släkten, det görs dels av oss – och dels genom mina arbetskompisar.

– Vi bor i en mindre stad och det dröjde inte länge innan blommor började anlända till vårt hem. Kompisar ringer på dörren och frågar om det de hört är sant. På eftermiddagen blir vi uppringd av en kurator på Uddevalla sjukhus som säger att vi behöver identifiera Susanne. Där och då kommer frågan upp om vi vill se henne. Jag säger först nej eftersom jag får panik. Efter en stund lugnar jag mig och säger att jag självfallet vill ta avsked och beslut tas att vi ska åka ner dagen därpå. Identifieringen utförs av en vän till Susanne som arbetar på sjukhuset. Så småningom går vi och lägger oss. Ovanpå täcket och med armarna om varandra. Jag vaknar tidigt morgonen därpå och gråter för första gången sedan jag fick beskedet.

Hur tog du dig igenom den närmaste tiden efteråt?

– Genom alla besök framför allt av hennes vänner och vår släkt och vänner. Vi hade oerhört mycket besök den första tiden. Vi fick upprepa vad som hänt gång på gång, och det gjorde att vi så smått började landa i vad som hänt. För varje gång vi berättade förstod vi mer och mer vad som hänt och att det dessvärre var sant.

Jag miste min pappa efter en kort tids sjukdom när jag var 14 år, och drabbades av cancer som 28-åring. Vi hade varit i kris förut. Detta blev på något sätt en hjälp när vi miste Susanne. Vi kände igen kroppen och själens reaktioner även om det här var tusen gånger värre. Laila från Svenska kyrkan och prästen Inger var också en oerhörd hjälp. De kunde förklara, bromsa oss när det behövdes. De puffade på oss när det krävdes också. Vi hade inte klarat oss utan hjälpen av dessa två.

Jag vet av egen erfarenhet att man är fylld av självförebråelser och ett enda stort VARFÖR – hur var det för dig?

– Hela det första året var ett rent helvete. Jag var fylld av skuld. Att jag inte såg, att jag inte fattade, att jag inte klarade av uppdraget som mamma. Jag ville dö. Mycket tid gick åt att pussla för att försöka förstå. Jag kontaktade läkare för att få veta hur lång dödsprocessen varit, om hon lidit länge innan allt var över. Efter ett tag ringde jag rättsmedicin i Linköping och hade turen att få prata med en fantastisk person. Vi hade ett kort men jättebra samtal som kunde puffa mig framåt i min sorgebearbetning.

– Under hela det första året pratade jag också massor med hennes kompisar för att se om de kunde ge mig ytterligare en pusselbit. Efter ungefär ett år insåg jag att jag inte skulle få svar på varför det hände och varför hon tog beslutet, och kunde acceptera det.

Delad glädje är dubbel glädje säger man, tvärtom med sorg. Delad sorg blir på nåt vis dubbel. Man har svårt att stötta varandra – känner du igen det?

– Nej, och det beror nog på vår tidigare kris (min cancersjukdom). Vi var oerhört raka mot varandra. Berättade för varandra att vi ville dö av sorg, och önskade att få göra det. Men också att vi beslutade oss för att leva för den andres skull.

– Däremot sörjde vi oerhört olika. Min man ville inte prata om henne, klarade inte av att se bilder på henne. Han pusslade heller inte på det sätt jag gjorde. Jag sörjde precis tvärtom. Det gällde att mötas i det. Att respektera den andre. Det var inte lätt alla gånger, men det var viktigt att respektera den andres sätt att tackla sin sorg. Varje gång jag hade lagt en bit i mitt pussel frågade jag min man om han ville veta vad jag fått reda på. Ibland blev svaret ja. Ibland blev det nej. Då fick jag acceptera svaret.

Hur var det med stöd utanför – fanns det tillgängligt och tog du hjälp?

– Jag fick fem samtal hos en psykolog av min arbetsgivare. Det räckte inte på långa vägar. Vi frågade arbetsgivaren om jag kunde få några fler gånger. Jag har för mig att jag fick fem gånger till. Sedan betalade jag själv, jag behövde energin till annat än att diskutera med arbetsgivaren.

– Vi testade även att gå på en sorgegrupp anordnad av Svenska kyrkan, men slutade efter ett par gånger. Det var inget för mig. Sorgen rev och slet i mig, och det kändes som att jag tog fler steg tillbaka än framåt efter dessa träffar. Jag fick kraftig huvudvärk och tappade all energi. Dessa träffar kanske hjälper andra, men för mig fungerade det inte.

Fanns det något du hade behövt som du saknade?

– Jag antar att du här tänker på skyddsnätet från samhället, och spontant tänker jag att vi fick så fin hjälp. Svenska kyrkan, släkt och vänner, hennes vänner. Man får heller inte glömma Fonus begravningsbyrå som var ett suveränt stöd för oss.

– Som sörjande får du massor med besök fram till begravningen. Sedan avtar alla besök. Fast det är först då ditt sorgearbete börjar. Så vad du än gör som medmänniska – fortsätt med alla besök. Det behöver inte vara långa besök. Ta med lite fikabröd, ta med personen ut på en promenad. Åk till grannstaden och handla. Vad som helst. Jag lovar. Det är så himla viktigt.

Vad du än gör som medmänniska – fortsätt med alla besök. Det behöver inte vara långa besök. Ta med lite fikabröd, ta med personen ut på en promenad. Åk till grannstaden och handla. Vad som helst. Jag lovar. Det är så himla viktigt.

Nu har det gått ganska lång tid sedan det hände, har du behövt den här tiden för att klara att skriva om det?

– I mitt fall har det nog varit viktigt att först och främst komma på hur jag ville göra boken. Fast till slut gjorde jag nog berget jag skulle bestiga onödigt högt. Jag kom till den punkten att jag endera behövde göra den, eller släppa projektet helt. För mig var det också viktigt att mina egna bilder skulle vara med i boken. Eftersom ämnet är så tungt behöver man bilderna att vila i. Jag har aldrig haft problem att prata om henne. Tvärtom. För min del var problemet hur boken skulle utformas.

Vad var din grundtanke med boken?

– Jag är en manualmänniska, och en människa som skriver listor. Bland det första jag gjorde när jag orkade gå ut igen var att söka på biblioteket för att se om det fanns böcker som kunde förklara hur jag mådde. Det fanns ingenting. Redan då (2006) började jag prata om att man egentligen borde skriva någon form av handbok eller guide för sörjande som underlättar livet det första året.

– Det är ju som mycket som ska göras praktiskt men det är även mycket som händer i din kropp. Du ska planera begravning med en hjärna som är i chock. Sedan tillkommer alla praktiska beslut som ska tas. Samtidigt kan du troligen inte ens laga mat, eftersom du är så påverkad av det som har hänt.

– Så min tanke är att boken ska underlätta för den som drabbats av sorg. Boken är upplagd i kapitel som handlar om begravning, urnsättning och alla praktiska beslut som behöver tas. Men även att man behöver gå vidare i livet, och hur man kan göra det.

– Jag har skrivit om min och vår resa i sorgen, men varje kapitel har också en sida med tips. Är du i ett djupt krisarbete och inte orkar läsa, kan du välja att bara läsa mina tips (dessa sidor är svarta). Har du kommit en bit på vägen kan du läsa boken med vår berättelse. Förhoppningsvis blir du hjälpt av den. Den är även tänkt att hjälpa personer i den drabbades närhet.

Hur var det för dig att skriva den?

– Jag började skriva texten 2018, men då var jag inte nöjd med den. Den speglade inte mig som person. Men efter att den hade fått vila några år, så kände jag att den fångade mig och vår resa perfekt. Delar av den har jag kortat ner, men i stort sett är det samma text som jag ursprungligen skrev för några år sedan. Den har inte varit så jobbig att skriva som jag trodde den skulle bli. Jag känner snarare att den är ett kvitto på att vi har gått vidare i livet, så gott det går.

– Jag hade större problem med att landa i vilka bilder jag skulle ha i boken. Skulle jag ha bilder som visade kyrkogårdar och blomsteraffärer? Eller skulle de vara harmoniska? Efter att ha testat olika varianter så landade jag slutligen i att jag skulle ha mer allmängiltiga bilder på motiv jag själv tyckte om.

Vad hoppas du att man som läsare ska få med sig från boken?

– Om jag bara kan hjälpa en enda person vidare i sitt sorgearbete är jag glad. Då har boken fyllt sitt syfte. Att man inte ska behöva känna som vi gjorde när sorgen drabbade oss. Jag vill visa att man kan gå vidare när det värsta händer, och faktiskt kunna få ett bra liv. Det är inte det livet man själv hade valt, man hade ju självfallet velat vara en komplett familj. Men jag tror att man måste våga välja livet igen.

– Eftersom det har gått så lång tid så kan jag även visa att det vi har gjort verkligen fungerar. Jag har fått så himla mycket gensvar från personer som läst min bok. De skriver att de själv skulle velat ha boken när släktingar drabbades av en trafikolycka, när föräldrar dött – och faktiskt att de velat ha den för att kunna stötta sörjande på rätt sätt.

Jag tänker att när en så nära person försvinner så blir personen än mer närvarande i sin frånvaro. Hur är din relation med Susanne idag?

– Jag tror att man behöver fortsätta prata om personen annars är det som att de dör en gång till. Däremot tror jag att min stora sorg förvandlats till ett vemod. Jag saknar henne jättemycket, hon som kunde läsa mig med en blick. Nu har jag ingen som gör det.

– Jag undrar också mycket hur hennes liv sett ut nu, om hon hade levt. Eftersom hon var vårt enda barn försvann ju vår framtid också – vi blev dubbelt ensamma på något sätt. När vi är borta är vår familjegren slut. Det har jag haft svårt att förlika mig med. Jag undviker att gå till graven själv. Då känner jag mig så oerhört ensam. Men vi har hennes fina vänner som gått vidare med sina liv. Det gör mig glad. Att få följa deras fortsatta resa i livet gläder mig oerhört.

Berättat för: Lolo Westerman

Här kan du köpa Marias bok ”Det blir bra”