Ge en gåva

Del 6 – vändpunkten

Mitt i allt har jag beslutat att söka journalistutbildningen. Ansökan sker i tre steg. Första delen är ett arbetsprov. Jag sitter parallellt med uppsatsen och skriver en artikel om medkänsla. Dag och natt sliter jag med min artikel. Jag ska komma in. Jag vet att jag kommer lyckas. Jag går vidare till sista uttagningsmomentet, en intervju.

Jag bär en lång, svart kjol och ett linne under intervjun. Det vita linnet hänger löst, jag är så mager att skelettet syns igenom. Jag skakar och svettas. Livrädd att snubbla på orden. När sommarlovet kommer får jag veta att jag kommit in. Ett halmstrå att gripa tag i.

Men jag faller djupare in i galenskapen. Det är inte bara rösterna och ångesten. Det är smärtan, den överjävliga inre smärtan jag inte står ut med. Flera gånger försöker jag ringa min gamla mottagning. Ibland får jag inget svar och när jag väl får det hänvisar de till psykakuten.

Jag sitter på en filt i mina föräldrars trädgård, solen skiner och jag har tappat räkningen på vilken gång i ordningen jag slår det numret. Som vanligt när jag får tag på en sköterska på mottagningen börjar jag babbla, snabbt och osammanhängande, ivrig att få med allt. Oftast blir jag avbruten efter några meningar, vänligt men bestämt. Aldrig blir jag hörd.

Med den här sköterskan är något annorlunda. Jag märker det på en gång. Efter ett tag säger han på sin brutna svenska:

− Du behöver inte stressa dig, jag lägger inte på förrän vi löst det här.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

7 kommentarer till “Del 6 – vändpunkten

  1. Katarina

    ”Du behöver inte stressa dig, jag lägger inte på förrän vi löst det här.”
    Vilken underbar mening. Nån som räcker ut handen och lovar att hålla kvar tills man ser land i dimman.
    Som en liten båt på öppet hav. Så kommer nån och lovar att hjälpa en i hamn.
    Fantastiskt att det finns såna människor.

    Svara
    • Tove Lundin

      Ja tänk om alla visste hur lite som egentligen behövs! Att bli tagen på allvar och bli bekräftad – det är ju så viktigt!
      Jag har sett till att den mannen fått veta hur mycket det samtalet har betytt för mig 🙂

      Svara
    • Tove Lundin

      Vet du Katarina, att det märker jag på dig på något sätt – även om vi aldrig träffats. Jag får den känslan!
      Och tack – det är ömsesidigt, denna härliga känsla av att inte vara ensam ger mig sådan ork och styrka!

      Svara
  2. Katarina

    Va glad jag blir. 🙂 Då är det inte bara min speedade, knasiga hjärna som skenar.
    Dubbel-kul att både få och ge glädje och styrka. Har länge känt mej ledsen och onyttig.
    Nu känner jag mej lite gladare och mer behövd.

    Svara
    • Tove Lundin

      I värsta fall är det bara två speedade, knasiga hjärnor som fått för sig samma sak. Men det är ganska osannolikt och i alla fall bättre än en 😀
      Har man varit liten ett tag blir man större än innan när man börjar växa igen! Det är skönt att veta.

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *