”Isoleringen blev en ond cirkel” – tre berättelser om ensamhet

Den första personen jag talar med anser sig vara extrovert och ha ett stort socialt behov. Jag ber honom att definiera ensamhet. Han svarar att han ”tänker på folk som är ensamma, de som inte har någon att vara med”. Personen uttrycker att han väldigt sällan är ensam, och när han väl är det så reflekterar han inte så mycket över hur det känns. De få gånger som det har känts jobbigt för personen så har det främst handlat om att han känt sig rastlös och uttråkad – snarare än ångestfylld.

Min regel – tacka alltid ja till en kompis

När vi pratar om den första personens sociala liv så blir det tydligt att han prioriterar sitt sociala liv framför ”egentid”. Han nämner en regel som han satt upp för sig själv: om en kompis frågar om han vill hänga, då ska han alltid tacka ja. Han förklarar det som att han ”inte mår bra av tanken på att andra har kul tillsammans medan jag ligger hemma i sängen”. För att undvika ensamhet menar han på att han inte behöver göra så mycket, ”det är inte något jag behöver tänka på”, förklarar han.

Väljer ensamhet för att samla tankar och energi

Den andra personen som jag pratar om ensamhet med säger i stället att hon nog är introvert. Hon förklarar att tiden hon tillbringar med sig själv ger henne tid till att samla energi och bearbeta tankar och känslor. När jag frågar om hennes ensamhet alltid är självvald så svarar hon att den oftast är det, men att hon ibland upplever ofrivillig ensamhet. Det kan till exempel vara tillfällen när hon är sugen på att umgås med en kompis som inte har tid precis då. Hon nämner också att hon i samband med en depression alltid kände sig ensam, trots att hon oftast hade sällskap. För att undvika ensamheten jobbar hon förebyggande med att vårda sina relationer. Hon arbetar också aktivt för att inte hamna i en ny depression.

Ensamhetskänslorna en ond cirkel

Den tredje personen som jag talar med anser sig också vara introvert – men att hon trots sin introversion ofta känner sig ensam på ett jobbigt sätt. Hon berättar att hon kan se ett tydligt samband i att ensamhetskänslorna blev större när hennes psykiska hälsa blev sämre; drar en av dem i väg åt något håll följer den andra efter. När hennes psykiska mående försämrades var hennes reaktion att isolera sig från sin omgivning. Det blev en ond cirkel, ju mer hon undvek det sociala, desto läskigare blev det och desto mindre blev hennes kontaktnät. Nu har det blivit svårt att bryta det mönstret. För att inte känna sig ensam använder hon sig av distraktioner, såsom att lyssna på musik, måla eller ta en promenad. Hon vänder sig också till de personer hon känner tillit till när hon känner att behöver prata om det. Hon jobbar också med sina problem i terapi.

Alla tre hade väldigt olika erfarenheter och perspektiv som gav mig en inblick i hur ensamhetskänslor kan beröra människor så väldigt olika. Det har varit väldigt lärorikt att prata om ensamhet med tre av mina vänner. Jag vill uppmuntra er som läser att också fråga en kompis om den känner sig ensam. Det kan fördjupa er relation, men också förebygga att din vän hamnar i ofrivillig ensamhet. Att prata om ensamhet är livsviktigt.

Text: Ella Friman

Den här texten är producerad av Minds ungdomsredaktion, i projektet Mind Unga. Läs mer om initiativet.