Avskedshälsningen låg på farfars köksbord

NärståendeSjälvmordSorg

Krämpor och en viss bitterhet antas ibland höra ålderdomen till. Men för Linnéa Perssons farfar Örjan, och för många andra, rör det sig istället om en depression.

Linnéa Persson som barn med farfar Örjan vid ett köksbord
Nedstämdhet och isolering är inte är en naturlig del av att bli gammal, skriver Linnéa Persson, som förlorat sin farfar Örjan i självmord. Foto: Privat

När jag var liten minns jag hur min farfar kom cyklandes på sin lila cykel nästan varje dag, inte för att han ville något speciellt utan av den enkla anledningen att han ville umgås. Jag och min lillasyster tyckte mest det var jobbigt. Varför skulle han komma hela tiden?

Farfar var alltid där

Den kontinuerliga kontakten gav oss i alla fall ett väldigt starkt band till honom. Han var alltid där, antingen klippte han gräset eller pillade med någon rabatt i trädgården. Hemma hos honom stod ofta biltvätt på schemat och det bästa var när bil-schampot var slut för då fick vi alltid köpa med oss en massa godis hem från macken. Han var en sån där busig gubbe som gav oss mer än en glass per dag och lät oss vara uppe sent på kvällarna. Farfar var även en lojal människa som gjorde saker utan att man behövde be om det. Han missade till exempel aldrig en fotbollsmatch utan stod där som min största supporter även i regn och rusk. Han erbjöd mig till och med femtio kronor för varje gång jag lyckades göra mål, vilket jag som back bara lyckats göra cirka tre gånger i karriären. Det känns som att han skulle gjort vad som helst för sina barnbarn.

Vi klagade ofta över maten hos honom, för antingen blev det fiskbullar eller fiskpinnar med pulvermos och lite morotsstavar. Farmor och farfar skildes tidigt, när min pappa fortfarande var liten, så oftast var det ju bara farfar själv vid middagsbordet och då ansågs väl inte några ytterligare matlagningskunskaper nödvändiga. Inte konstigt att han tillbringade mycket tid hos oss, där han fick slippa ensamheten och som plus i kanten få äta god, hemlagad husmanskost.

Diagnosen kom som en chock

Depression är det vanligaste psykiatriska tillståndet hos äldre personer och så utbrett att Socialstyrelsen klassar det som ett folkhälsoproblem. Trots att ungefär var tionde person över 65 år drabbas av depression (enligt statistik från Socialstyrelsen) kom det som en chock när min farfar fick diagnosen år 2015. Visst hade han börjat klaga lite på ont i kroppen och därav inte hälsat på lika ofta. Det var ju snarare mer normalt än att som snart sjuttio år ha orkat cykla och gå så långt varje dag. Det var inte direkt så att han grät konstant och sa att han ville dö, något som jag kopplade starkare till depression.

Att se en fysiskt frisk man försöka hitta alla möjliga fel på sig själv var förvirrande. Det blev många läkarbesök och jag minns att jag var väldigt orolig. Tänk om han hade fått cancer eller något och skulle dö? Men när allt gång på gång visade sig vara okej med honom förändrades känslan. Ni vet som när vuxna varnar sina barn för att säga att det brinner när det inte gör det, för att om det faktiskt börjar brinna på riktigt kommer ingen tro på dem.

Alla letade efter farfar

Efter diagnosen i början på sommaren gick allt snabbt utför. Tidigare hade jag upplevt honom som sentimental. Men som ensam, pensionerad man kändes det förståeligt, det måste vara tråkigt ibland. Nu var det på en helt annan nivå – varje besök och varje samtal slutade i gråt. Där och då tyckte jag mest det var jobbigt och förstod inte allvaret i situationen. Men drygt två månader senare låg det en avskedshälsning på farfars köksbord och han var borta. Jag förstod ingenting. Han hade ju varit och hejat på mig när jag spelade fotbollscup dagen innan. Pappa hade ju sett honom i motionsspåret, då var han väl bättre nu?

I tolv dagar letade Missing People och hela byn vändes upp och ner. Idrottsplatsen där jag spelade fotboll förvandlades till en polisbas och invånarnas fritid ägnades inte längre åt det gamla vanliga, utan åt att leta efter Örjan – min farfar. Dessa dygn är de värsta någonsin i mitt liv. Att kolla vädret för att se om han kunnat överleva natten, att sluta fotbollen tidigt för att tränarna skulle hinna medverka i skallgången. Den ovissheten: är det värt att ha hopp eller är han död?

Sorg är inte en naturlig del av att bli gammal

Örjans livshistoria har tyvärr inget lycklig slut. Att dra sig undan, vara konstant ledsen eller uppleva fysiska besvär och fysisk smärta är inget som hör till att bli gammal, de är alla tecken på depression. Det är också väldigt vanligt att anhöriga tror sig uppfatta en förbättring innan ett självmordsförsök sker. Jag skriver inte det här för att lägga något ansvar på anhöriga… jag vet själv att jag la skulden på mig själv i början och att jag fortfarande inte kan få ett sms helt spontant där det står ”jag älskar dig” utan att bli orolig för personens liv. Så ska det inte vara. Det är aldrig någons fel – men jag tycker det är viktigt att få fram den informationen.

Avslutningsvis vill jag säga att livet är för kort för att ta saker för givet. Berätta för era nära och kära hur mycket de betyder för er innan det är för sent. För det är först nu efteråt, med facit i hand, som jag förstår att det var guld värt att ha min farfar så nära.

 

Text: Linnéa Persson

Den här texten är producerad av Minds ungdomsredaktion, i projektet Mind Unga. Läs mer om initiativet.

Vill du berätta om dina erfarenheter?

Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!