Kan någon svara på detta?

Har man tur torkar det in med tiden.

Några saker jag inte kan sluta fundera över är hur det kan kännas längre att gå de hundra meter mellan mig och tunnelbanan än att gå tvåhundra meter åt andra hållet. Ibland så jobbigt att jag hellre struntar i att gå på en rolig fest, eller tar en krångligare, dubbelt så lång väg dit?

Hur kommer det sig att jag lätt som en plätt kan sy tio sovmasker, men inte orkar sy fast gummibanden? Varför påbörjar jag hellre en ny, om och om igen medan jag har ångest över att jag borde göra klart i alla fall en endaste. Eller varför stickar jag bara en socka av varje färg, istället för att göra två av samma?

Hur kan jag orka städa hela linneskåpet men inte orka torka upp en minimal fläck från köksbänken? Hur kan den fläcken få vara kvar så länge att den blir en del av inredningen?

Varför är det jättekul att göra planer men plötsligt jättetråkigt när man ska utföra dem? Hur kommer det sig att man kan komma på en fantastisk idé, känna att den är bäst i hela världen, få någon annan att tro på den och sen känna att det är det sämsta idén sedan atombomben.

Nu det värsta: hur i hela friden kan man skriva en hel bok, formulera ett solklart synopsis, sälja in den till ett förlag, jobba dag och natt med korrläsning – men inte orka skriva det sista stycket på tio meningar som man av någon outgrundlig anledning sparat in i det sista? VARFÖR?

Puh, som ni ser är jag ganska frustrerad över dessa stora frågor i livet och för att riktigt demonstrera känslan tänker jag inte sätta punkt