Emanuel springer för livet

Emanuel är en 27-årig kille från Hagfors i Värmland med ett ovanligt stort medmänskligt patos och brinn. Kanske beror det på erfarenheterna från hans uppväxt i den lilla bruksorten? Emanuel berättar om den hårda jargong som hans ungdom präglades av.

– Har man drömmar är det lätt att man blir nertryckt och får höra att det är orimligt. Man blir raskt nertagen på jorden igen. Det påverkar den som vill något mer med sitt liv, säger Emanuel. 

Under de fyra senaste åren har tre av Emanuels vänner från uppväxten tagit sina liv. En av vännerna var han särskilt nära vän med.

– Jag tänker att det var flera saker som spelade in i hans mående och att han gjorde som han gjorde. Men det var en chock och en stor stor sorg förstås. Att man inte ser någon annan väg ut ur mörkret än att ta sitt liv.

– Jag tror att mycket skulle vara annorlunda om vi redan som unga hade fått mer kunskap, fortsätter han. Till exempel i skolan, om vad psykisk ohälsa är och lär oss att prata om det.  

Flytten gav perspektiv

För ett par år sedan flyttade Emanuel till Karlstad för att jobba och få lite distans till uppväxten. En flytt som inte var helt enkel till en början, berättar han. 

– Jag kände mig väldigt ensam och satt mest hemma i min lägenhet och funderade över vad jag ville i livet. Man får mycket tid att reflektera och jag växte en hel del som person i och med flytten. Men jag har också tacklat en del svårare känslor när jag var yngre och jag kände intensivt att jag behövde ett mål, något att sträva mot. 

På kvällarna blev det en del scrollade på Youtube och där hittade Emanuel något som tände en gnista. 

– Det var en australiensisk kille som sprungit ett ultramaraton för att samla in pengar för att motverka hemlöshet och det kopplade jag ihop med min känsla kring psykisk ohälsa och självmorden i min närhet, och jag kände att jag ville göra någonting. Sätta ner foten och säja ”Nu räcker det”. Det verkade hårt och tufft men jag fick en motivation att ha något att träna för.  

Sprang i 14 timmar

Sagt och gjort. Efter många timmars nötande i springskorna var det dags att ta sig an den tuffa utmaningen för en tid sen. Sträckan han hade planerat att avverka var 18 mil lång.

– Natten före loppet sov jag ingenting och var supernervös. Det var förstås ett jättetufft lopp, och efter 9 mil och 14 timmar gav mina fötter upp. Det var mycket nerver inblandat också. Men jag är stolt över min prestation. Det kändes som att jag sprang hem! Om det kan hjälpa en enda person att må bättre så var det värt det. 

Uppmaningen: stötta och peppa varandra

Du postade information om loppet på sina sociala medier och uppmanade till att bidra för att motverka psykisk ohälsa. Men vad tänker du nu att vi alla kan göra i vardagen? 

– Vi behöver vara mer supportande mot varandra. Om någon vill något, peppa och uppmuntra att följa drömmar, det tror jag är det viktiga. Folk har så mycket potential att göra saker och man måste få pepp. Våga också prata med varandra. Det gör skillnad! 

Text: Lolo Westerman