Vi behöver fånga upp barnen – Mind
Ge en gåva
Chronicle

Vi behöver fånga upp barnen

Anna växte upp i en på ytan perfekt familj men med en mamma som led av psykisk ohälsa och till slut tog sitt liv. Nu vill hon lyfta det stigma som finns och betona vikten av att vi fångar upp barnen.

En vecka efter min fjärde födelsedag försökte mamma hänga sig i mitt rum. Hon hade tillbringat de två senaste veckorna på psyket och kom hem över dagen på min födelsedag. Pappa hittade henne när hon hade gjort en löpsnara och ställt sig på en stol. Jag låg och sov middag inne hos min syster när jag hörde att pappa ropade till och hörde hur det sen dunsade inifrån mitt rum, när han hjälpte mamma ned. Den natten sov jag nära pappa i mammas säng, med nallen tätt tryckt intill mitt bröst.

Det är jag, som är den nyblivna fyraåringen, vars mamma precis har försökt att ta sitt liv. Texten är ett utdrag ur min självbiografiska bok Ingen skulle få veta. Händelsen är bara en i raden av oräkneliga utbrott och självmordsförsök som kantade min uppväxt på 70- och 80-talet i en, på ytan, lyckad familj men med en psykiskt sjuk mamma. Den psykiska ohälsan fick aldrig synas utåt och vår familj gjorde med gemensamma krafter allt för att dölja den.

På ett sätt hade jag en väldigt bra uppväxt. Mina föräldrar hade bra jobb, ett stort socialt umgänge och var måna om att vi barn skulle ha det bra. Vi bodde i ett fint hus och åkte ofta på semester. Men innanför hemmets fyra väggar var vi en dysfunktionell familj, som låtsades vara fungerande. Mammas ångest, depressioner och utbrott höll oss i ett fast grepp och fick oss andra att ständigt tassa på tå för att inte av misstag trigga igång något hos henne. Skulden, skammen och oron blev mina ständiga följeslagare, och det dysfunktionella blev vår vardag.

Jag kunde inte förstå varför hon var som hon var, varför hon ibland skrek, grät och gömde sig under täcket i dagar, eller varför hon inte ville leva. Jag förstod aldrig varför hon inte kunde vara en vanlig mamma som gav den trygghet man som barn behöver. I efterhand har jag förstått att min mamma nog gjorde så gott hon kunde, men att sjukdomen tog över hennes hjärna, hennes liv.

Som barn berättade jag aldrig för någon om rädslan som väcktes när mamma skrek, om paniken då hon lämnade hemmet i vredesmod eller om alla turer till psykiatrin. Det var på den tiden ett tabubelagt ämne och ingen pratade högt om att någon var deprimerad eller hade ångest. Det var skamfyllt att söka hjälp, vilket ledde till att många lät bli. Det var som att vi inom familjen hade en tyst överenskommelse om att hålla hemligheten för oss själva. Som barn vill man ju vara som alla andra och inte sticka ut. Så jag höll tyst. Men det innebar också att ingen såg. Och att vi barn inte fick någon hjälp.

Min mamma tog till slut sitt liv när jag var 17 år. Det är 35 år sedan och det är först nu som mina skamkänslor har släppt.

Den som lider av psykisk ohälsa behöver få professionell hjälp, och hela familjen har behov av stöd. Inte minst barnen som behöver få händelserna begripliggjorda och få en trygghet via andra personer. Som barn trodde jag att vi var den enda familjen med den här typen av problem. Som vuxen har jag insett att det inte var bra att det hölls tyst. Vi hade behövt någon som såg och hörde av som pågick, så att vi kunde ha fått hjälp.

Det är många som lider i det tysta och många barn som far illa. De barnen behöver trygghet, få känna gemenskap och veta att de inte är ensamma. Vi behöver se dem och erbjuda dem hjälp. Vi måste våga fråga och lägga oss i.

Jag hade förmånen att ha en kärleksfull och väl fungerande pappa, samt en väldigt närvarande mormor. De blev mina stora tryggheter. Jag hade en inre styrka och en förmåga att stänga av det jobbiga och istället söka upp det glädjefyllda. Det har gjort att livet, trots allt, har blivit bra för mig. Alla barn har inte den förmånen.

Mitt råd till dig som är drabbad är att berätta och inte dölja vad du går igenom. Du är inte ensam, och det är inte farligt att berätta. Det är den enda vägen framåt. Man klarar det inte på egen hand. Ser du tecken på att någon verkar må dåligt, eller att någon verkar ha det jobbigt hemma – var inte rädd för att fråga eller ta din misstanke vidare. Våga vara obekväm. Det kan faktiskt rädda liv.

——————————————————————————————————————————————–

Ingen skulle få veta är en berättelse om skuld, skam och psykisk ohälsa, dolt under en välputsad yta i en svensk småstadsidyll. Boken skildrar en flickas uppväxt i en, på ytan, lyckad familj, men där mammans ångest och utbrott styr familjen med en järnhand. Med inslag av dagboksanteckningar samt journalutdrag från mammans vistelser på psyket, skildras familjens liv utifrån flickans perspektiv, från treårsåldern och fram till den ödesdigra dagen, då alla till slut får veta.

En text av: Anna Kansell
Ålder: 52 år
Gör: Kommunikationsansvarig
Bor: Östermalm i Stockholm
Familj: Två vuxna barn, pappa med sambo, syskon
Aktuell: Med den autofiktiva boken Ingen skulle få veta, som även finns som ljudbok och e-bok på Norstedts/Massolit Förlag.