Mitt liv imploderade och allt förändrades

Det hela borde kanske inte ha kommit som en överraskning för mig, för jag hade bränt mitt ljus i båda ändarna ett bra tag. Jag var nybliven förstagångsförälder, politiskt aktiv, var kontaktperson till en ung kille, försökte göra karriär som chef och konsult samt hade en liten gård med några hästar och lite får. Jag hade helt enkelt gapat efter för mycket och när stressen blev för stor och allting imploderade så förändrades mitt liv radikalt.

Nu, drygt 15 år senare, är jag fortfarande inte uppe på banan. Men trots självskadebeteenden, suicidförsök och massor med ångest, oro och skam så börjar det äntligen se ut som att det vänt för mig. Jag mår bättre, är aktivare, sover bättre, äter mindre medicin och framförallt är jag gladare än på många, många år.

Mina dagar behövde få struktur igen

Det som fört mig hit är delvis den terapihjälp jag fått via psykiatrin, delvis att jag efter allt för många år med sömntabletter slutat med dem men framförallt är det saker i min vardag som påverkat mig positivt. Den största enskilda saken här hemma som hjälpt mig stavas B-E-T-T-Y och var en stor svart lurvig blandrashus som kom till oss i november 2018. Det är nästan larvigt hur mycket hon har hjälpt mig med min rehabilitering. Hon gav mina dagar struktur genom att hon behövde promenader flera gånger om dagen, hon gav mig villkorslös kärlek och tillit (min fru ger mig också det men på vissa plan slår hundars kärlek och tillit människors). Hon gav mig också sällskap här hemma, jag är förtidspensionerad sen 2013 och är därför ensam hemma på dagarna när min fru jobbar och barnen är i skolan.

Gick närapå sönder av löpträningen

Promenaderna med Betty gjorde att jag långsamt byggde upp muskler och senor i benen och efter ett par år med hundpromenader kunde jag börja löpträna, något som var en viktig mental ventil för mig innan jag blev sjuk men som upphörde när jag insjuknade. Innan Betty kom till oss så hade jag gjort flera försök att komma i gång att springa igen, men jag blev alltid skadad efter nån veckas träning. Med mina ”nya” hundpromenerade ben så kunde jag dock löpträna utan att gå sönder.

När jag var ung och sprang mycket så fungerade löpningen som meditation för mig och jag upptäckte att den fortfarande gjorde det trots att jag bara sprang en bråkdel av vad jag gjorde förr. Det är nåt med långdistanslöpning som får mig att släppa stress och oro och bara vara i nuet. Jag upptäckte också att det bättre mående som Betty och löpningen gav mig gjorde att jag kunde sätta ut mediciner som jag tagit i åratal. I vissa fall, t.ex. sömntabletterna, gjorde utsättningen att jag blev mycket piggare. Att sluta med sömnmedicinen var som att bli av med en ryggsäck full med sten som jag släpat på i många, många år. Lättnaden var både fysisk och mental – jag blev piggare på alla plan trots att jag hade svår abstinens i form av restless legs på nätterna när jag skulle sova. Efter att ha ätit sömnmedicin i 14 år var min kropp beroende av tabletterna och den protesterade när jag slutade ta dem.

Nytt utlopp för behoven

Jag är som sagt var förtidspensionerad och jag saknar mitt arbete, eller rättare sagt jag saknar den möjlighet till engagemang och kreativitet som det gav mig. Jag har dock delvis lyckats få utlopp för de behoven via ett klädintresse, ett intresse som jag inte hade innan min sjukdom. När jag var sjuk och inlagd 2007 så fick jag på grund av suicidrisken inledningsvis inte gå ut på egen hand men efter några månader fick jag obevakade permissioner på ett par timmar. Inledningsvis promenerade jag bara planlöst i stan men för att få nåt att göra började jag besöka secondhandbutiker som Myrorna och Kupan. Av nån anledning började jag titta på herrkläder och det väckte ett intresse att prova och att lära mig mer om kläder. Jag tillhör den personlighetstyp som verkligen engagerar sig för nåt när jag väl gör det så det här blev början till en lång bildningsresa för mig när det gäller herrkläder. Jag är inte fullärd än men jag kan mer än de flesta och jag har genom åren samlat på mig pinsamt mycket kläder. Jag köper bara på Myrorna, Röda Korset och dylikt så även om mina kläder kostat en del så har de bara kostat en bråkdel av vad de kostat att köpa nya. Under resans lopp har jag även lärt mig att sy för att kunna ändra plagg, d.v.s. göra dem större eller mindre så att de passar min kroppshydda.

Att vara kreativ är en viktig del i mitt liv

Det var faktiskt kommunen, och de aktiviteter för personer med psykisk ohälsa som de organiserade, som lärde mig att sy. Det fanns en syverkstad dit jag gick några gånger men det var för mycket folk där, för stojigt och stimmigt för att min hjärna skulle klara av det. Personalen lyckades då ordna fram en frivilligarbetande konstnär och sömmerska som under en termin träffade mig en kväll i veckan och lärde mig sy – för det är jag evigt tacksam. Förmågan att sy spar pengar åt mig och familjen (jag lappar t.ex. ungarna kläder) och den ger mig utlopp för min kreativitet. Under årens lopp har jag upptäckt att möjligheten att få vara kreativ är oerhört viktig för mitt välbefinnande.

När det gäller Betty så dog hon tyvärr i höstas, 11 år gammal, men innan dess hade vi skaffat en andra hund, Sigge, så min tillvaro havererade inte. Jag går fortfarande mina hundpromenader och jag kan fortfarande känna en hunds kärlek och tillit, även om Betty alltid kommer att var den BÄSTA hunden. Sigge är två år gammal så förhoppningsvis ska jag ha honom vid min sida i många år till.

/Johan Asplund