Ge en gåva
Chronicle

De stora frågorna blir ibland övermäktiga

När jag skriver den här krönikan har jag samtidigt fått ett uppdrag att skriva en ledare till en annan publikation. Jag är van att skriva så det kommer inte bli något större problem. Men - jag vill inte skriva om covid-19. Det måste finnas mer att prata om, skriva om och tänka på?

Kan vi undvika det som vi ständigt påminns om? Min granne Maja som måste isoleras, barn som ska till skolan, jag och min fru som nu båda arbetar hemifrån. Jag kapitulerar och tänker att kanske kan covid-19 hjälpa oss att ta de djupa svåra samtalen. Sjukdomar får oss ofta att ställa de svåra frågorna. Vad är mitt liv värt? Vad är jag beredd att offra och vad är jag beredd på att vinna? Ja, du läste rätt: >>Vad är jag beredd på att vinna?<< Min tillvaro just nu är till stor del den jag önskat. Jag har tid att vara ute mer och mina arbetstider är inte längre oändliga. Det är något jag kämpat för, dessutom är jag så privilegierad att jag kan fortsätta arbeta med det jag brinner för. Men ändå tvekar jag, nu har jag fått det jag vill men jag är ändå inte så där jublande glad och lättad som jag trodde att jag skulle bli. För de viktiga frågorna är kvar. De har inget med mina prestationer eller promenader att göra. En insikt som svindlar.

När tankarna blir större än jag själv är det medmänskliga samtalet en gåva. Ni vet, samtalet som kan vara både ordrikt och ordlöst. Inget som förväntas leda till ett resultat utan något större än så. Sådana samtal sker inte utan smärta och det är kanske det som gör att jag tvekar inför glädjen i att få det som jag vill ha. Strävan efter det som inte kom var en bra flykt och bra att skylla på. Ja, jag ska säga det igen — jag är privilegierad. För så många andra människor skulle mitt liv vara ouppnåeligt — tak över huvudet, obegränsat med vatten och mat. Kläder som inte slits sönder utan kasseras för att jag inte längre vill ha dem.

De stora frågorna blir ibland övermäktiga. De blandas med en känslighet som fördjupas så mycket att vi kan bli sjuka. Depressionen är ett faktum och de mörka tankarna blir en sanning. >>Det går inte, ingenting kan någonsin bli bra igen. Jag vet det, det är bara det att du som försöker hjälpa mig inte förstår det.<< Vi är många som känner igen dessa malande tankar som även involverar vår fysiska kropp. Vi har mött det som barn, unga, medelålders och äldre. Då behövs du och jag som ett hopp. Mind, vänner, föreningar, samtalsgrupper och profession blir vårt försvar mot depressionens gråa moln. Vi kan få hjälp att vaccinera oss genom möjligheten att få finnas för någon annan, genom att till exempel bli volontär.

Ensamhet kan vara både orsakad av depression och orsaken till depression. Det gäller oavsett ålder men särskilt i senare delen av livet. I dag vet vi mer om vad ensamhet är och vad som kan orsaka den. Vi talar därför om ofrivillig ensamhet och att den oftast handlar om existentiell ensamhet. Att inte känna gemenskap med andra, inte kunna dela de viktiga innersta tankarna med någon, är smärtsamt. I vissa fall livsfarligt. Det är en viktig kunskap att veta vad vi menar med ensamhet för att veta hur vi ska kunna motverka den.

Så precis som när det gäller suicid så finns det några myter som behöver motverkas:

  1. Alla äldre är ensamma — nej, långt därifrån. Men ju äldre du blir desto tunnare är det sociala nätverket. Den absoluta majoriteten upplever dock inte en ofrivillig ensamhet.
  2. Sverige är det land där flest människor upplever sig ensamma — nej, det är faktiskt tvärtom. Ensamhet handlar om kvaliteten i de möten du har och inte om aktiviteter.

Du som läser kanske tänker att det här var en mörk krönika. Var är då hoppet? Jo, hoppet finns, för det är aldrig för sent för att må bra. Vi kan med Tomas Tranströmers ord säga — att vi inte ska skämmas som människor utan låta valv efter valv öppna sig oändligt. Det är precis som det ska vara.

Det jag vill säga är att allt kommer bli bättre även om det inte känns så just nu. Covid-19 kommer att gå till historien och bli ett minne. Jag har börjat göra dagsscheman och funnit en ny struktur. Så låt mig, och Minds alla volontärer, få vara ett hopp för både dig och mig.

Text av: Susanne Rolfner Suvanto, verksamhetsansvarig för Omvårdnadsinstitutet och Leg.ssk/Fil.mag i pedagogik och historia