Ge en gåva

Hur kan jag lita på att jag kommer bli lycklig när det enda jag känt är smärta?

Att jag är tacksam för och glad i min fitta betyder inte att jag aldrig bråkar med den. Ibland avskyr jag den. Allt för lätt verkar jag glömma bort smärtor som jag tidigare i mitt liv har känt men inte längre känner. Det händer att jag som nu i flera år levt med en fitta, efter att tidigare levt med en kuk, bagatelliserar dess existens. Att jag glömmer bort hur mycket jag i grunden tycker om den, hur viktig den är för mig, och istället bara ser motgångar och problem.

Jag försöker se det ena utan att vara blind inför det andra. Jag vill vara i min uppskattning och tacksamhet utan att ignorera motgångar och problem. Jag behöver se sanningen i min verklighet för att kunna älska den. För då blir kärleken, min kärlek till mig själv, sådan att den inte kan gå över. Stadig utan att vara stel — mer än en grund blir kärleken en jord för mina rötter.

Tonår

Jag minns att jag som tonåring tänkte att när jag väl har en fitta så kommer jag ligga runt, jag kommer träffa någon och framför allt så kommer jag bli älskad. Att det inte riktigt var så enkelt som jag fantiserade om handlar nog först och främst om två saker — dels har jag tack och lov förändrats och dels är varken fittor eller kukar one-way-tickets-to-happiness. Utöver livsförändringarna som jag delar med alla människor; att vi förändras av alla erfarenheter och upptäckter vi gör och går igenom, av all smärta och glädje vi känner, tillkom ytterligare dimensioner av förändring i mitt liv; nämligen de som min transition och hormonbehandling medförde. Allt från min kropp till min sexualitet och känsloliv förändrades, till det bättre i min mening. Förändringarna kom krypande, omöjliga att upptäcka från den ena dagen till den andra. Det var först en längre tid efter att jag hade förändrats som jag kunde förstå att jag hade förändrats. Inte genom att se själva förändringen och hur den ser ut, utan genom att blicka tillbaka och minnas det som uppenbarligen inte längre var.

Förut trodde jag att min fitta skulle kunna bli exakt likadan som alla andra fittor. Då tänkte jag inte på andra neo-fittor utan jag tänkte på ”vanliga” (hur ska jag säga) ”cis-födda” fittor som formats under fostrets utveckling. Jag trodde att jag genom min transition skulle kunna bli en cis-kvinna. Då tänkte jag inte på att det fanns andra sätt att vara kvinna eller feminin på, jag tänkte inte på trans-kvinnor eller på trans-feminina, jag tänkte inte heller på butch eller på pojk-tjejighet. Jag, precis som alla, var och är påverkad av normerna och stereotyperna som samhället och kulturen runt omkring befäster. Inte ens jag var eller är fri från längtan samhället och kulturen gror i oss genom att ständigt återberätta, synliggörande och sanktionera vissa uttryck, mönster och former av mänskligt liv. Samtidigt ska fantiserandet och drömmandet i sig inte avfärdas då det både kan ge styrka, uthållighet och kraft. Det kan ha varit så att jag som barn och tonåring behövde en fantasivärld, i vilken jag var cis och blev gravid stup i kvarten med både pojkvänner och one-night-stands, som en parallell till mitt dåvarande liv som såväl på sin utsida som på sin insida var väldigt ångesttyngt.

Rötter

Med åren började det successivt gå upp för mig att alla spår och lämningar från mitt ”tidigare jag” som jag under lång tid velat sopa bort (dvs alla sätt som jag som trans-kvinna skilde mig ifrån en cis-kvinna och alla sätt som min fitta skilde sig ifrån andra fittor) i själva verket var något som jag varken kunde eller önskade sopa bort. Det jag hade kommit fram till var att allt detta, min transhet och de sätt som jag skiljer mig ifrån normen, var en del av något som vi skulle kunna kalla för mitt rotsystem. En människas rotsystem är något enligt mig som inte utgör en del av vem eller vad någon är; utan handlar om hur någon är eller har blivit den som den är.

Mina rötter förankrar mig i min historia, i mitt liv och i mig själv men det är inte mina rötter som förankras av dem. Genom mina rötter har jag blivit den jag är men det är inte mina rötter som jag har blivit. Ett tallsrotssystem kan växa på ett sätt i skogen där jordmånen inte sätter något hinder för rotsystemets utbredning. Men en tall som växer i en bergsspringa eller i en jordmån som ser annorlunda ut ifrån den i skogen, får ett rotsystem som växer och ser ut på ett annat sätt. Detta för att tallen ska finna den näring som den behöver. Trots att tallarna i bergsspringorna och tallarna i skogen skiljer sig ifrån varandra är de båda tallar och ingen av dem är mindre tall än den andra. På samma sätt är jag inte mindre kvinna därför att mitt rotsystem ser annorlunda ut ifrån majoriteten av kvinnornas. Mitt rotsystem har tagit längre tid att växa, för att hitta formen som det behövt anta för att nå fram till näringen som jag behövt. Jag ser annorlunda ut ifrån andra kvinnor och vi trans-kvinnor är inte lika många i antal som cis-kvinnor. Tallarna i bergsspringorna både ser annorlunda ut och är färre i antal än tallarna i skogen. Men trots och kanske till och med p.g.a. sin olikhet är tallen i bergsspringan inte sällan en mer uppskattad uppenbarelse, då dess skönhet står skriven i att den slagit rot där de andra träden inte lyckats slå rot.

Dysfori och feber

Jag trodde att vaginoplastiken, att forma en fitta mellan mina ben, var det ultimata i transitionen. Jag var övertygad om att det skulle förändra allt – som om jag var askungen, kirurgen fén och skalpellen en trollstav. När kuken blir till fitta, skulle min olycka bli till lycka. Dock var och förblir verkligheten långt mer komplicerad. För det första är kirurger inte féer och för det andra var min dysfori och min olycka ingen substans inneboende i min kuk. Dysfori är komplext just därför att det är något verkligt. Min dysfori var i hela mig. Den satt inte uteslutande i en specifik kroppsdel utan väcktes av flera olika delar av min kropp såsom håret, huden, rösten, brösten m.m. Dysforin väcktes inte heller enbart av min kropp utan kunde väckas av världen runt omkring mig, i mötet med andra och i mötet med mig själv genom andra.

Jag tänker tillbaka på min dysfori som en sorts kroppslig, emotionell och själslig feber. Febern gör att kroppen upplevs som tung. Febern tynger ned hela världen för den febersjuke då tankarna och känslorna färgas av det kroppsliga tillståndet. Det som varit roligt är inte längre kul, drömmar om en hägrande framtid sjunker bort och den enda lilla längtan som finns är den om att snart bli frisk. I febern är det enda som är: köttet och sjukdomens tyngd. Att mitt i ett lidande känna en trygghet i att lidandet inte är givet verkligheten dvs att livet inte för evigt kommer vara såsom det i lidandet är eller ter sig — är något mycket svårt. Oavsett svårigheten med att kunna känna sig helt säker på att en har en framtid utan lidande; kan en känna en trygghet i faktumet att ens värld alltid kan förändras och i att en kan konstatera att världen hade tett sig på ett helt annat sätt om lidandet hade lättat.

När jag ser tillbaka på när jag var som mest nedtyngd av dysfori så ser jag vid sidan av mig själv titanen Atlas som i den grekiska mytologin bär hela himlen på sina axlar. För mig var och är varje trans-kvinna jag träffat och träffar, varje person med en kropp som bryter mot normen och varje person som genuint älskat eller älskar någon som har en kropp som bryter mot normen — en hjälte. De är för mig som Herakles var för Atlas. Herakles tog hela himlavalvets tyngd på sina axlar för att ge Atlas en stund av vila. Jag har er att tacka för så mycket. Vi tillhör samma familj – vi som bär upp himlar på våra axlar – och vi som ibland frivilligt med glädje bär den åt någon annan.

Valmöjligheter

Jag mådde som värst tiden innan operationen och som näst sämst tiden efter. Jag minns min uppgivenhet efter operationen; jag kände mig på samma sätt som innan och jag såg likadan ut. Operationer är inte magi och att börja må bra, efter en lång tid av att inte ha mått bra, tar tid.

Tron på att könet sitter i en kroppsdel är inte så konstig när vi har en kroppsdel som vi kallar för könsorgan. Men könet är både komplext och personligt då olika delar av kroppen är laddade på olika sätt för olika människor. Det som minskade min dysfori, det som gjort att den blivit hanterbar även om den ibland blommar upp, var ett sammantag av allt – en kroppslig förändring ur ett helhetsperspektiv. Vaginoplastiken var säkert viktig, men den var inte viktigast – inte viktigare än hormonbehandling, hårborttagning och andra operationer jag genomgått. Operationer i underlivet kan göras och utformas på många olika sätt. Det finns inte bara en möjlighet utan ett smörgårdbord av möjligheter. Det finns mer än bara fittor och kukar, som i och för sig kan se ut på alla möjliga sätt, det finns något däremellan och något där bortom. Men oavsett vilken finns det alltid för och nackdelar med allt – det finns inget som är gudagivet ultimat. Jag önskar att jag haft dessa kunskaper och insikter innan jag opererade mig, inte per automatik därför att jag hade valt något annat än det jag valde, utan främst för att jag då hade kunnat välja med större säkerhet. Insikt och kunskap hjälper en att lyssna efter svaren när en frågar sig själv vad som är det verkligt viktiga för en själv. ”Känn dig själv” stod skrivet över ingången till oraklet i Delfi. Det är något mycket svårt men något som är värt alla försök. Vad som ger eller triggar ens dysfori kan bara en själv veta, men det betyder inte att andra människor såsom familj, vänner och vård, främlingar och orakel, inte kan vara till stor hjälp. Vi kan se oss själva genom och med hjälp av andra.

Kärlek och självständighet

Jag funderar emellanåt om jag verkligen hade behövt operera en neo-fitta. Kanske jag hade kunnat må lika bra eller till och med bättre med min kuk. Jag försöker ibland rannsaka allt jag gått igenom utifrån min position nu — som välmående och inte dysfori-tyngd. Jag kan konstatera fem saker:

1) Att flera av operationerna, behandlingarna och medicinerna varit absolut nödvändiga för min hälsa och mitt välmående.

2) Att det är omöjligt för mig att bestämt säga vad jag behövt eller inte behövt, vad som varit nödvändigt eller inte nödvändigt.

3) Att det är lika omöjligt för mig att veta hur alla olika möjligheter hade känts då det är omöjligt för mig att ha testat allt.

4) Därmed finns det ingen anledning för mig att inte utgå ifrån att jag valt det som för mig varit det bästa möjliga valet och detta gäller oavsett vad jag hade valt.

5) Det finns alltid en dimension av kärlek till det jag valt därför att jag och ingen annan har valt det. Min fitta och min kropp bryter fortfarande mot normer. Min kropp och min fitta är annorlunda. Ibland är det jobbigt. Men det jobbiga beror i huvudsak på olika tabun kring att bryta mot normer och om att vara annorlunda. Dessa kommer utifrån, oberoende av mig, och så länge jag är övertygad om mitt värde och min självklarhet kan det inte påverka mig i min grund. Det här är kärnan i min stabilitet. Jag mår bra med min kropp nu, och om någon inte uppskattar min kropp, så kommer jag helt enkelt må bra med min kropp utan denna någon.

För mig har det viktigaste i min vilja att leva varit min självständighet. För mig handlar sann självständighet om inget annat än att hitta fram till den delen av sig själv där en kan må bra av sig själv, för sig själv, i sig själv. Det är en trygghet som glittrar mer än diamant.

Läs del två av Xenias berättelse