Jag var den annorlunda pojken som vägrade anpassa sig

Jag hade problem i skolan, och lärarna hade svårt att hitta en balans för mig. Istället för att utforska nya sätt att stödja mig valde min mentor att frysa ut mig från klassrummet. Jag var den annorlunda pojken som vägrade anpassa sig.

Som det sjuåriga barn jag var kunde jag inte helt förstå och uppfatta vad som hände runt mig. Vi beslutade att byta skola eftersom miljön inte fungerade för mig, och jag hoppades på en mer likvärdig skolgång. Vad jag inte visste var att detta bara var början på en mörk resa.

Min nya lärare, en väninna till min gamla mentor, mötte mig inte mindre fördomsfullt. Redan första dagen var jag den annorlunda pojken som inte kunde lära sig något. Jag sattes framför Lego eftersom hon ansåg att jag var för trögfattad för många lektioner. Hon ville bli av med mig och föreslog en särskola (anpassad grundskola) för mina föräldrar, som inte höll med utan ville ha en utredning. Till slut fick mina föräldrar stå för kostnaderna kring utredningen samtidigt som jag gick under andra kriterier under ett halvår.

Jag fick min diagnos

Resultaten dumpades i brevlådan. Jag var grav dyslektiker och hade ADHD. Den professionella sidan menade att jag absolut kunde gå kvar i min nuvarande skola. Min mentor kunde inte kallas något annat än besviken, och min behandling blev desto värre. Jag pekades alltid ut som ett problematiskt barn.

Samtidigt som jag kände mig otrygg i klassrummet var det inte bättre på skolgården. Jag trycktes ner på marken av mobbare varje rast. Ofta kunde jag se min mentors blick när jag låg där på marken.

Det var under denna tid, när jag var nära att avsluta mitt liv, blott tio år gammal, när jag gick ut i en mörk skog redo att inte komma ut därifrån igen. Det som stoppade mig var ett samtal från min barndomsvän och bror. Utan det samtalet vet jag inte om jag skulle finnas kvar idag.

Min farmor var min räddning

Några veckor senare fick jag stöd av min farmor, som gav mig hopp om att fortsätta leva. För första gången i mitt liv öppnade jag upp mitt trasiga hjärta för någon som lyssnade på ett unikt sätt. Det var också här jag lärde mig att våga dela med mig av känslor.

Dessa påfrestande år i min barndom utvecklade mig snabbt, och jag behövde växa upp fort. Jag hade ingen plats att uttrycka mina mål och drömmar eftersom lärarna stod i vägen. Jag var ju dyslektiker, så det fanns ingen chans att jag skulle lyckas. Första året på gymnasiet vände jag upp och ner på mitt liv. En ny stad, nya möjligheter, och de drömmar och idéer som varit tysta så länge hade nu utrymme.

Redan första året gick jag från F-varningar till A i svenska och påbörjade sedan resan att läka mig själv. Jag reflekterade över mitt liv och vad jag kunde göra av det. Då bestämde jag mig för att ägna mitt liv åt att ge tillbaka det jag aldrig fick. Jag började föreläsa och vara aktiv i viktiga skolfrågor.

I år är det nu tio år sedan jag tog beslutet att ägna mitt liv åt det sociala arbetet, och jag har inte ångrat mig en enda dag.

Tack för att du läste en del av min historia.

/Vincent