Jag blev bestulen på mina tonår och nära nog mitt liv

Något som lätt förbises i vården är att bara för att man inte självskadar eller haft självmordsförsök kan problemen fortfarande vara extremt seriösa. Jag trodde aldrig att jag skulle självskada, men det gjorde jag till sist ändå, fastän jag inte hade konkreta självmordsplaner. Jag hade starka impulsiva tankar om det i stället och var nära att begå självmord många gånger, jag har tappat räkningen på hur många. Med mina tankar hade jag lätt kunnat bli inlagd, men det blev jag aldrig. Det tror jag är rätt bra – har hört hemska saker därifrån. 

Blev slussad fram och tillbaka

Jag har haft väldigt mycket tur när det kommer till hjälp. Jag började med att träffa skolkuratorer i början, men sen blev jag rekommenderad att söka till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) när jag gick på högstadiet och mina problem bara blev värre. Kuratorn trodde att jag behövde mer hjälp, så jag fick stå i en lång kö och tillbringade år i vården innan jag till slut blev inskriven i vuxenpsykiatrin. Tiden där emellan var väldigt konstig för man visste inte vem man skulle gå till. Tekniskt sett var man för gammal för att gå till BUP, men de tog hand om ens mediciner fortfarande. Tiden där emellan var längre än det behövt vara och ingen inom vården kunde direkt guida mig när jag var där. Jag blev ofta slussad fram och tillbaka för att folk inte kunde förstå hur allvarliga mina problem var. Det var väldigt jobbigt att behöva vänta så länge när man satt där hemma och inte visste var man skulle ta sig till. 

Mina mediciner har varit till stor hjälp

Jag har fått en hel del hjälp, men det har aldrig varit den rätta innan hjälpen som jag har fått på senaste tiden. Vissa psykologer hjälpte och vissa knappast, vissa terapier hjälpte och vissa inte. Jag märkte att samtalsterapi inte var det rätta för mig. När jag var yngre hjälpte det mycket, jag gick och pratade och jag mådde mycket bättre efter det. Men när jag blev äldre kändes det skönt direkt efteråt, men sen mådde jag lika dåligt igen nästan direkt. Mina mediciner har däremot varit till stor hjälp och jag tror att valet att testa antidepressiva har förändrat mitt liv. Men också att träffa rätt personer inom vården. Man vet när man hittar den rätta och när man gör det och kan se att personen verkligen bryr sig om och lyssnar på dig, det gör mycket. 

Egenarbete och folk omkring mig höll mig vid liv

Det som har tagit mig igenom allt tror jag är just mina antidepressiva, folk runtom mig som funnits kvar samt många många terapitillfällen och, nästan mest av allt, otroligt mycket egenarbete. Men också att se andra i liknande situationer som vill och strävar att försöker läka och bli bättre. Det har gett mig hopp. Djur och musik har också varit till en stor hjälp. Djuren hjälpte mig att hålla mig lugn och musiken hjälpte mig att få ut känslor och att avskärma mig från omvärlden – dissociation är något som jag har behövt göra mycket för att inte bli galen. Men något som jag också tror har räddat mig är min överlevnadsinstinkt. Det var alltid något, innerst inne (inget jag märkte av) som höll mig vid liv. Det är rätt fascinerande, faktiskt. 

Har känt mycket skam

Jag kände ofta skam av olika anledningar. En stor del var nog att jag inte gillade att prata om mina problem av rädsla för hur det kunde påverka andra. Jag har känt skam inför mina kompisar och andra i mitt liv när jag mådde så dåligt  att jag inte kunde vara en lika bra kompis som jag hade velat. Eller när jag behövde ställa in träffar konstant för att jag inte mådde bra och inte orkade att vara social. Att känna sig som en börda och en besvikelse var väldigt vanligt för mig. 

Det är bara på lite avstånd som man kan observera

En av anledningarna till varför jag försöker vara så öppen är att det är viktigt att kasta ljus på psykisk ohälsa. Men jag tror också det är FÖR att jag har överlevt som jag känner en plikt att vara öppen, för alla som inte överlevde och för alla som lider just nu och försöker överleva. Jag kunde lätt ha blivit en siffra i statistiken, men det blev jag inte. Det har tagit mig många år att hamna där jag är idag. Men även nu har jag många dippar och rätt svårt. Jag har kommit långt, men det är svårt att se ibland, om man inte tar ett steg tillbaka och verkligen observerar.  

Viktigt med förståelse från omgivningen

Mina problem har haft en stor påverkan på det sociala. Allt från att ha jobbiga situationer med mina kompisar och min förälder på grund av mina psykiska problem, till att bara inte ha tillräckligt med ork för att vara social överhuvudtaget. Det har varit väldigt jobbigt. Precis som att gå till skolan och även mina läkarmöten. Allt var en strid för mig och därför blev sådant som att gå upp på morgonen, borsta tänderna och duscha så otroligt svårt. Sådant som ofta kan tas för givet när man är frisk. Jag tror att det är viktigt att medmänniskor visar så mycket förståelse som möjligt även om man kanske inte själv lider av psykisk ohälsa. Att folk försöker förstå och/eller stötta gör mycket för någon som lider. Men också att förstå hur viktigt det är att ta hand om sig själv och att du kommer kunna ta dig igenom vad du än går igenom. Du är inte ensam. Det är viktiga saker att komma ihåg.  

Tack för att du läste en del av min berättelse.  

Elise