Matvanor är ofta källa till oro för föräldrar och vårdnadshavare till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi träffade Jannicé Andén som kommit på konceptet ”Matpiraten” och Elisabet Wentz från Sahlgrenska akademin och pratade mer om just mat och barn med NPF.
En amerikansk studie har visat att tonårsflickor med adhd har 3,5 gånger högre risk att utveckla en ätstörning jämfört med kontrollgruppen, och forskning visar att mer än 50 procent av barn med autism har någon typ av ätproblem.
Man brukar säga att det första symtomet på autism kan vara uppfödningssvårigheter bland små barn, säger Elisabet Wentz som är överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset och professor i allmänpsykiatri vid Göteborgs universitet med särskild inriktning på anorexi.
Strategier som kan underlätta måltiderna
Utmaningarna kring mat och ätande kan vara kopplade till allt från känslighet för konsistens och lukt och färg, till ensidiga matpreferenser och sociala situationer kring måltider. Oavsett blir måltider och allt runtomkring lätt en källa till konflikt för hela familjen, men det finns strategier som kan hjälpa. Att ha regelbundna tider, bestämda sittplatser vid matbordet, äta med samma tallrikar och bestick varje dag eller använda ett timglas för att signalera början och slut är några knep som habiliteringen arbetar med. ”Matpiraten-metoden” är ett annat koncept, som har fokus på matglädje för hela familjen.
Som förälder är det lätt att börja tjata, bli uppgiven eller arg när det uppstår problem med maten. Vi försöker skapa en annan koppling till mat som handlar både om kunskap om vad kroppen behöver, och om delaktighet och matlust, berättar Jannicé Andén som kom på idén med Matpiraten när hennes egna barn var små och enbart ville äta köttbullar.
Med utgångspunkt från en kortlek med spelkort fylld av bilder på och fakta om mat, kan man med Matpiraten både presentera och kombinera förslag på livsmedel och spela fram veckans meny. På korten finns bland annat bilder på pasta, köttbullar, majs, avocado och smör. Alla livsmedel har en färgkod som visar vad på tallriksmodellen det representerar och vilket näringsinnehåll det innehåller. Målet är att alla middagar ska innehålla protein, kolhydrater, frukt och grönt samt lite nyttigt fett – och att det ska vara kul att laga mat och att äta.
Grundkonceptet är att man lätt ska förstå näringslära och varför man ska äta av de olika näringsarterna. Men det är också en inbjudan till att vara med, antingen att välja eller handla eller ta ut sakerna ur kylskåpet, säger Jannicé.
När barnet äter ensidigt
Jannicés erfarenhet är att ett vanligt problem är att barn ofta vill äta samma sak, att det är svårt att acceptera nya livsmedel eller livsmedel som ligger utanför barnets ”säkra” zon av matpreferenser. Det gäller många barn, men särskilt barn med autism.
Det är vanligt att låsa sig vid vissa rätter. Då hjälper tydlighet, rutiner och delaktighet. Om föräldern får bestämma måndag så får barnet bestämma tisdag, till exempel. Och har man tagit pasta och köttbullar ena dagen, då kan man ta bort de korten för resten av veckan och måste då välja någonting annat för kommande dag. Det blir mer avdramatiserat om man lägger fram det på det sättet.
Men hur stressad behöver man som förälder vara över att ens barn tycks få i sig en ensidig kost? Jannicé på Matpiraten tycker sig se att stressen ofta inte korrelerar med hur verkligheten ser ut.
Många jag har coachat individuellt upptäcker att de inte äter så himla dåligt ändå, utan att det mer handlar om en känsla, en upplevelse av att det inte är som man vill att det ska vara. Men är det så att näringen faktiskt är otillräcklig, är det bra att konkretisera och spalta ner vad det är man faktiskt äter, då är det ju lättare att söka stöd hos en dietist eller kostrådgivare, säger Jannicé.
Diagnosen arfid
För en del kan selektivt ätande leda till låg vikt, som i vissa fall kan sammanblandas med ätstörningar som anorexia. En del får diagnosen arfid, som har det svenska diagnosnamnet undvikande restriktiv ätstörning.
Det handlar om att barnet får i sig för lite energi eller näringsämnen. Oftast handlar det om att barnet inte går upp i vikt som det ska, men arfid skiljer sig från anorexi på så sätt att man inte har en störd kroppsuppfattning, säger Elisabet.
Arfid kan bero på olika saker. Antingen beror det på att man är ointresserad av mat och inte känner hunger, eller på att man är känslig för lukt, smak och konsistens, eller att man är rädd för konsekvenser av ätandet, som att sätta i halsen eller kräkas. Men för en diagnos krävs det att beteendet ska ge konsekvenser som dålig viktuppgång, näringsbrist, att barnet behöver näringsdrycker eller olika hjälpmedel för matning. Ofta påverkar det psykosociala funktioner, som att man inte kan äta i skolan eller gå hem till kompisar, förklarar Elisabet Wentz. Tidigare fanns det en diagnos som hette uppfödningssvårigheter hos spädbarn och små barn, en diagnos man kunde ställa upp till sex års ålder. Den diagnosen har nu ersatts av arfid, och arfid kan man även få i vuxen ålder.
Det säger något om att den här diagnosen debuterar i småbarnsåren, det kan finnas problem redan med amning och med sugsvårigheter och det kan vara svårt att gå över till puréer, säger Elisabet.
Behandling av arfid
För dem som har ångestrelaterad arfid, som rädsla för att till exempel sätta i halsen, finns det flera strategier som kan fungera. Gradvis exponering är en, där man börjar med pyttesmå matbitar för att sedan öka på successivt. Ångesthantering och terapi finns också att tillgå. Vad gäller alla tre former av arfid så bör man försöka med det som kallas familjebaserad terapi, att man jobbar med föräldrarna för sig, barnet för sig och föräldrar och barn tillsammans, förklarar Elisabet.
Det är viktigt att informera både barnet och föräldrarna om vad det här är, kunskap fyller en funktion i behandlingen. Prognosen för de som har ångestrelaterade symtom är god, men det är individuellt. Man kan alltid sträva efter att man i alla fall ökar matrepertoaren, man kanske inte behöver sträva efter att de här personerna ska äta 50 olika saker, det är bättre att man äter två saker och så äter man mer av det helt enkelt, säger Elisabet.
Text av: Johanna Aggestam
Artikeln publicerades först i Riksförbundet Attentions medlemstidning i nr 2/2023.
