Bland unga transpersoner har 40 procent försökt ta sitt liv. Chanelle Ekner är en av dem. Bristen på förståelse i samhället har gett henne hot, ångest och självmordstankar. Men det finns tecken på förändring.
Text och foto: Malin Pettersson
”Jag kan inte leva ett helt liv där jag inte kan vara mig själv, för då spelar ingenting roll längre. Då kan jag lika gärna dö.”
Så säger skådespelaren Saga Becker i sitt sommarprat, som enligt en recension i Dagens Nyheter blev ett av årets viktigaste. Där berättar hon om sitt liv som transkvinna – som hon stundtals inte tyckt har varit värt att leva.
Chanelle Ekner sitter på ett halvtomt fik vid Mariatorget. Ute har det mörknat. Hennes fingrar runt kaffekoppen har blått avskavt nagellack.
– Jag grät floder när jag hörde hennes sommarprat. Det är en levnadshistoria jag känner igen mig i.
För två år sedan, när Chanelle Ekner var 18, kom hon ut som transkvinna. Men redan som sexåring märktes det att hon var annorlunda.
– Mamma har berättat hur jag kom hem från skolan och sa ”jag vill inte vara kille, det är inget roligt”. Och tänk så rätt jag hade.
Förutom en röd scarf av sammet är hon helt klädd i svart. En bit av håret är uppsatt i en tofs, resten hänger ned runt ansiktet. Sedan Chanelle kom ut har hon börjat sminka sig mer och använder mer feminina kläder. Hon har även börjat med tillskott av hormoner som förändrar kroppen.
– För första gången behöver jag gå och köpa bh:ar. Nu när de här existerar, säger hon och tittar ned åt sina bröst. Ögonskuggan skiftar från blått till mörklila.
Detta gör att hon känner sig mer bekväm med sig själv. Men det gör inte omgivningen, som svarar med dömande blickar och våldshot. Värst blir det ute på krogen när folk har druckit. Bland det jobbigaste är att som transkvinna då behöva välja toalett.
– I helgen valde jag herrtoan. Idag har jag extra concealer för att täcka slaget jag fick av en man i ansiktet för det. Tyvärr hade jag min pepparspray i väskan i garderoben…
Enligt en undersökning gjord av Folkhälsomyndigheten har var femte transperson någon gång utsatts för våld på grund av sin transerfarenhet. Hälften har utstått kränkande behandling. Samma undersökning visar att nästan hälften av dessa avstår från att gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller ofredade.
Cecilia Dhejne arbetar som överläkare på Enheten för könsidentitetsutredningar på Huddinge sjukhus. Deras uppdrag att hjälpa personer som inte känner sig rätt i sitt kön. Ett ord för att lida av den känslan är könsdysfori.
– Könsdysfori grundar sig i att kropp och könsidentitet inte passar ihop. En del står till exempel inte ut med sina bröst. Att folk inte ser en som den man egentligen är kan ge ångest, depression och självmordstankar, säger Cecilia Dhejne.
På gruppnivå har transpersoner en sämre psykisk hälsa än övriga befolkningen. En tredjedel har någon gång försökt att ta sitt liv, och i åldern 15-19 hela 40 procent. Enligt Avdelningen för Hälsovetenskap (HLV) är det att jämföra med att sex procent av den allmänna befolkningen gjort självmordsförsök.
– Många är vilsna och skamfyllda. Risken för hatbrott och mobbing som ”jävla bög” skapar såklart otrygghet, säger Cecilia Dehjne.
Chanelle Ekner vet hur det känns att sticka ut. Bara på vägen till fiket satt en 50-årig dam mitt emot henne på bussen och stirrade i säkert en kvart.
– Jag brukar försöka tänka att det är för att jag är så himla snygg. Jag måste kunna skämta om det, annars orkar man inte. Sen någon gång var fjärde månad bryter jag ihop själv hemma på rummet i en halvtimme.
Chanelle Ekners ångest har alltid varit mycket kopplad till huden. Hon har skurit sig, men också haft svåra självskadetankar. Något som hennes bipolära sjukdom spätt på.
– Jag har velat riva av hela min hud och hugga av min kuk med en köksyxa. Det är som att hela kroppen skaver, och är fel på alla sätt.
När könsdysforin varit som värst har den drivit Chanelle till självmordsförsök.
– Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna bli mig själv och få den kropp jag vill ha. Och att jag därför skulle ha ångest för evigt. Då blir självmord logiskt.
Hon är övertygad om att ångesten det innebär att vara trans kommer utifrån. I ett mer tolerant samhälle hade könsdysforin inte varit lika stark. Omgivningen förstår inte.
Överläkare Cecilia Dhejne menar att svårigheten med att förstå trans ligger i att när vi ska försöka förstå andra människor gör vi det genom oss själva – då behövs erfarenhet att relatera till.
– Det är extremt svårt att förstå hur någon annan kan vilja operera i bröst eller könsorgan om man inte själv vill det. Inte ens jag som jobbar med det kan förstå på allvar. Det enda sättet är att träffa tillräckligt många som genomfört detta, och mår bra.
Hon tycker att toleransen i samhället har ökat, men för att det ska bli ännu bättre behövs fler förebilder. Framför allt positiva av personer som mår bra. Som Caitlyn Jenner eller Laverne Cox (från Orange is the new black). Cecilia Dhejne menar nämligen att det blir ett problem när folk utgår ifrån att transpersoner har psykisk ohälsa. Det blir ett dubbelt stigma när folk tror att de mår psykiskt dåligt.
– Det slår åt andra hållet när man klumpar ihop folk. Jag möter många transpersoner som mår som vem som helst, och en stor grupp mår till och med ännu bättre efter behandling. Problemet är att vården inte träffar den gruppen som mår bra.
Samtidigt trycker hon på att det behövs mer transkompetens inom vården, så att fler kan få hjälp.
Idag mår Chanelle Ekner mycket bättre. Med hjälp av terapi hon självskadefri och inte haft planer på självmord på ett år.
– Nu vet jag att det finns hjälp att få. Och jag tror definitivt på förändring. Men då krävs mer resurser till transvården, och avskaffa patriarkatet. Annars är mitt liv ganska gött.
Text och foto: Malin Pettersson
