Att be om massage

“Kan jag få lite massage?”

En ganska normal fråga, tänker jag. Något man ber varandra om då och då. Man erbjuder och man får. Ger och tar emot.

Här hemma funkar det bara inte!

Istället för att bara fråga rätt ut måste jag antingen ställa till med en scen. Ibland går det så långt att jag gråter lite.

– Aaaaaaaaj, ajajajajajajjaj. Jag har verkligen jätteont. Vad gör man när man har så här ont? Kanske jag måste ringa en ambulans?

Eller så svarar jag på frågan som blir ett påstående:

– Jag vet att man inte får massage.

Oftast kommer följdfrågan:

– Vill du ha massage eller?

Och alltid blir svaret detsamma:

– Nej.

Inte nog med att jag inte kan be om en så simpel sak som massage – jag kan inte ta emot det. Minst tre gånger måste jag få frågan. Tredje gången svarar jag:

– Okej. Men jag har inte förtjänat!

Sen kommer vi till det där med själva massagen. Här är det ju på sin plats att luta sig tillbaka och njuta. Inte jag! Första minuterna måste jag bli övertygad om att jag har förtjänat. Sen måste jag uttrycka min tacksamhet på ett överdrivet sätt:

– Å vad skönt, tack så mycket. Du är så snäll! Jag behöver verkligen massage. Nu behöver du inte göra mer. Tack så mycket. Å vad skönt.

Efter cirka tre minuter lugnar jag ner mig. Bara för att komma på en ny sak, snart är det ju slut!

– Nej, nu kan jag inte slappna av eftersom jag är så rädd att det ska ta slut. Lite till kanske? Eller alltså sluta om du vill, nu kanske det räcker – eller lite till höger, sen är det bra.

Sen är massagen slut. Och jag med.