Lördagsutflykt

Sitter på en buss tillbaka från mitt lördagsutflyktsmål. Jag har sedan länge tradition att utflykta med mig själv. Det är viktigt för mig att kunna ha kul på egen hand, även om jag bestämt hävdar att vi människor är skapta för att umgås med varandra. Och att ensam inte alltid är stark.

Problemet med att utflykta skälv är att jag, trots att jag varit på samma ställe tio gånger och det är bara ett byte, inte hittar. Jag vet inte var hållplatsen ligger, trots att det är paralellgatan, jag vet inte vilken buss jag ska ta eller var jag ska hoppa av.

Man känner sig lätt ensam och liten fis i dessa lägen och det är lätt att stanna hemma. Efter att ha behövt vända en gång, i regnet, för att jag glömt en sak kände jag mig ännu mindre, och när jag var tvungen att ännu en gång ringa och störa min pojkvän med en fråga – då blev det plötsligt väldigt tungt i benen och i axlarna.

Min hjärna, som blir rätt så fantasilös i dessa lägen, skickade signalen att dråsa ihop på golvet i hallen, lägga armarna om kroppen och gråta från magen.

Men ibland kommer den, kraften som jag inte vet var den kommer ifrån, den jag ibland kallar Gud. Den tar mig om axlarna, reser mig upp innan hjärnan hinner protestera och vrålar “Du ska på utflykt!”.

Sen bär den mig till bussen, ger mig en kram och lämnar lite varmt där det onda satt.