Hur har du det – en rapport om ungas psykiska mående (2021)

Hur har du det – en rapport om ungas psykiska mående 2021

Under flera års tid har den självrapporterade psykiska ohälsan bland unga i Sverige blivit allt sämre. 2018 släppte Mind en rapport, där den entydiga bilden av yngre generationer i kris nyanserades en aning. Några av slutsatserna var att vanlig livssmärta ofta tolkas som sjukdom eller något som bör behandlas bort. Detta får i sig stora konsekvenser.

Efterfrågan på psykiatrisk vård bland unga ökar. Många söker vård på BUP för symptom som bör tas om hand på annat håll, vilket i sin tur leder till att väntetiderna till psykiatrisk vård för unga blir långa och att många unga människor med stora behov får vänta orimligt längre på vård. Vidare bidrar detta till att ungas förväntningar på livet blir orimliga. Om det mesta som skaver i livet blir till sjukdom som ska behandlas eller medicineras bort, är föreställningarna om vad som är ett normalt liv skeva.

Oavsett sjukdom eller inte är det viktigt att ta ungas lidande på allvar. Parallellt med rapporter om försämrad psykisk hälsa hos unga, kommer även rapporter om att många saknar vuxna att prata med. Detta är något som både Mind och Fryshuset dagligen möter i våra verksamheter. På Självmordslinjen, som drivs av Mind, syns detta tydligt. Av många unga som kontaktar linjen är det vanligt att de saknar vuxna att prata om sina problem med. Även på Ungdomar.se som driver en digital mötesplats där unga bland annat får möjlighet att anonymt ställa frågor till vuxna märks detta. Den vanligaste frågan unga ställer på Ungdomar.se är om det de upplever är normalt och att de inte har någon annan vuxen de kan eller vill bolla frågan med. Många unga saknar helt enkelt en relation med vuxna människor som gör det möjligt att kunna prata om sina känslor och sitt mående.

Dessa insikter har legat till grund för den här rapporten. Hur ser det ut för unga som upplever att de mår dåligt psykiskt? Berättar de om hur de mår och i så fall till vem? Och till vem berättar man inte? Vad är det som gör att unga vågar prata om hur de mår och vad är det som utgör hinder? Hur kommer det sig att många unga trots att de lever tillsammans med närvarande vuxna, som vill finnas för dem, upplever att de inte kan prata om hur de mår psykiskt? Och vad är egentligen bra och vad är dåligt när det gäller psykiskt mående? Många unga upplevs söka vård i onödan samtidigt som det framkommer att många saknar någon att prata med när livet känns tufft. När mår någon tillräckligt dåligt för att känna att det är okej att söka hjälp? När någon inte är sjuk men ändå mår dåligt, vart vänder man sig då och vad skulle de unga själva vilja ha vid dessa tillfällen?

Det här är några av de frågor vi försökt besvara i rapporten, som är ett samarbete mellan Mind och Ungdomar.se – en del av Fryshuset.

Rapporten baseras på en enkätstudie där 1 073 ungdomar mellan 15 och 25 år från hela Sverige svarade.

Några av resultaten: 

• 21 procent anger att de sällan eller aldrig har någon vuxen att prata med.
• Över hälften har någon gång haft en kompis som pratat med dem om att de inte längre vill leva.
• 32 procent vänder sig oftast till en kompis när de inte mår bra.