Nedsjunken på golvet inser jag att vägen mot målet är långt. Att klättra över det berg som tornat upp sig framför mig kommer att bli mitt livs match.
Är det rimligt att jag ska behöva kämpa så här hårt för att få vara den jag egentligen är? Har jag kraften att vara sann mot mig själv? Under åtta månader har jag suttit i samtal på psyk. Total förnedring. Som ett slag i magen. Mer än någonsin är jag fängslad i min egen kropp, vill skrika men det kommer inga ord. Mobilen far iväg som en bumerang, rakt in i entrédörren. Men den kommer inte tillbaka. Istället ligger den på golvet med en stor spricka i skärmen. Springer ut till bilen, tårarna rinner nerför mina kalla kinder. Det är 2017 och ingen, inte en enda inom vården i Bollnäs, vet var de ska placera människor som mig.
Jag har nog aldrig känt mig så fruktansvärt utanför samhället som jag känner mig just där och då. Huvudet är stumt och själen tom efter året som jag genomlevt. Jag hittar varken ord eller känslor där jag sitter i bilen som den mest ensamma människan i hela Bollnäs. Eller i världen?
Tar mig upp för trappan till min lägenhet, låser upp och kryper ihop på soffan. I fosterställning. Händerna över huvudet. Som ett litet barn. Trodde att tårarna var slut men några rinner ner mot kudden. Är det de sista? Telefonen ringer. Ska jag orka svara?
”Hej, vad gör du? Gick det bra på sjukhuset? Var det något fel på ditt födelsemärke?”
Torkar bort tårarna. Vad ska jag svara? Harklar mig.
”Hej mamma! Nej, det var inget fel.” Jag är så falsk. Mot min egen mamma. ”Men det har varit en lång dag och jag måste sova.” Mitt svar stänger henne ute, aldrig att hon skulle få komma innanför. Samtidigt skriker hela min själ efter henne och de andra i min familj. Längtan efter dem är större än någonsin den där eftermiddagen i fosterställning i soffan. Jag är över trettio men känner mig där och då som tre. Hela jag önskar att mamma ska komma och sitta bredvid mig, krama om mig så där som bara mammor kan. Hon kunde viska i mitt öra: ”Maximilian, det kommer att bli bra, vi klarar det här tillsammans.” Jag önskar så att jag hade kunnat lägga undan skammen för en stund och berätta för henne vem jag egentligen är och vad som faktiskt pågår i mitt liv. Men mörkret inom mig tvingar mig att bita ihop, fortsätta med min teater, fortsätta att ljuga. För min egen mamma.
Meddelandeljudet på mobilen ökar på pulsen. ”Hej, ursäkta att jag inte har svarat tidigare men jag har varit sjuk, blev så oerhört berörd av att du vågade berätta för mig att du är en Maximilian. Tacksam för att jag fick äran att bli den första som fick veta. Jag som din chef kommer stötta dig fullt ut”
Det är en enorm sten som frigörs från mitt hjärta. Tårarna är inte slut. Inte på långa vägar. Några dagar tidigare hade jag suttit på en vit stol framför min chef med blicken i golvet och darrande läppar. Innan jag hunnit säga något alls hade tårarna strömmat nerför kinderna. Jag hade bestämt mig, samlat kraft och tänkt att det får bära eller brista. Jag var tvungen att berätta för min chef om vad som pågick i mitt liv och varför jag titt som tätt behövde vara borta från jobbet. ”Jag kommer att gå igenom en könskorrigering. Jag skäms över mig själv men det är omöjligt för mig att leva ett sådant här liv, det går inte. Jag går sönder snart och jag har bestämt mig. Ingen kan ändra på det och om du vill kan du säga upp mig.” Var kraften kom ifrån vet jag inte, men så sa jag.
Jag vet att jag är den första på mitt arbete att genomgå en könskorrigering. I tolv år har de sett mig som kvinna och gått på mina lögner. Ingen vet att jag har levt i fel kropp i trettio år. De vet inte att jag aldrig vågat uttrycka mig som den jag egentligen är utan istället bitit ihop under alla år för att passa in.
Min själ vill slänga in handduken och börja leva nu. Inte vänta en sekund till men bara tanken på den dagen då jag måste berätta får mig att vilja kräkas. Magen vänder sig ut och in. Jag önskar att jag hade modet att våga vara mig själv. Istället sluter jag ögonen och somnar ensam på soffan.
