Ge en gåva
Chronicle

Jag är inte ensamrädd längre

När jag var liten var jag inte mörkrädd. Jag var ensamrädd. Så skriver Stina Lodén, redaktör och skrivvägledare, som har tagit emot berättelserna i Minds ensamhetsupprop. Här är hennes.

När jag var liten hade jag ofta svårt att somna på kvällarna. Mina föräldrar trodde att jag var mörkrädd och var noga med att låta en lampa vara tänd.
Men jag var inte mörkrädd, förklarade jag. Jag var ensamrädd. Slamra i köket, befallde jag min mamma när jag skulle somna.

Om jag var helt ensam, skulle jag ens finnas? Om ingen var där när jag somnade, skulle jag komma ihåg att fortsätta andas?

Efterhand som jag växte upp började jag se min ensamhetsrädsla som ett hinder och jag startade en livslång fajt. Jag längtade ju efter den frihet jag såg andra njuta av. De gick till skolan själva, utan sina föräldrar. De var inte rädda för att sova borta, de kunde åka på lägerskola. Jag ville inte vara beroende av någon annan. Jag ville klara mig själv.

I dag är jag 54 år och jag inser att jag levt hela mitt liv i skuggan av min rädsla för ensamhet. Att ta kontroll över den blev min drivkraft, själva meningen med livet. Att bygga upp en självkänsla tillräckligt stark för att våga finnas, utan att synas av någon annan.

Jag är inte längre ensamrädd, men jag drivs ändå av rädsla. Nu är jag rädd att jag ska förlora mitt oberoende och bli så där rädd, hjälplös och beroende av andra som jag en gång var. Ja, fortfarande!

Jag pratar ofta om hur mycket jag älskar att vara ensam. Jag skryter, men det förstår kanske inte alla.

Hur blir det sedan?

När jag läser texterna till Mind om ensamhet funderar jag på hur det kommer att bli resten av mitt liv. Hur kommer jag att uppleva och relatera till ensamhet när jag blir äldre? När den version av ensamhet jag älskar i dag – jag reser, vandrar i skogen, ber stolt om ett bord för en på krogen, kan sova ensam varsomhelst i världen, gå flera dagar utan att prata med någon – byts ut mot en annan. När min kropp sviker, när mina sammanhang inte längre finns, när de som står mig nära försvinner.

Många av berättelserna i Ensamhetsuppropet handlar om att förlora en livskamrat efter decennier tillsammans. Nästa år firar jag och min man silverbröllop – 25 år tillsammans. Vem av oss kommer att bli ensam till slut? Jag kommer på mig själv med att önska att det blir jag.

Varför? Kanske för att jag vet att jag kan ta fajten. Kanske lurar jag mig själv.

Minnen jag är ensam med

Min 84-åriga pappa har nyligen flyttat in på särskilt boende, han har en kognitiv sjukdom och jag vet inte hur han upplever det. Men jag vet att jag känner mig ensam på ett nytt sätt. Vår starka gemenskap finns inte längre. Det finns minnen jag nu är helt ensam med. Saker vi gjorde tillsammans, bara vi två. Interna skämt som ingen annan förstår.

I samband med hans insjuknande har jag flera gånger kommit på mig själv med att i tanken befinna mig i min barndoms verklighet. Jag ser huset vi bodde i, känner doften av solmogna björnbär, tång och hav. Jag dras till minnesbilderna, jag badar i sinnesintrycken. Så berättar också flera i Ensamhetsupproret. I barndomen finns den tillhörighet och gemenskap som inte är lika påtagligt närvarande i den senare delen av livet. Så länge mitt minne inte sviker tänker jag fortsätta bada i mina minnen – glada som ledsamma – och tänka mig livet som en helhet, inte en linjär sträcka mot ett oundvikligt slut.

Lindra ensamheten

Det finns mycket vi kan göra för varandra som medmänniskor för att minska det lidande den ofrivilliga ensamheten innebär. Se varandra i ögonen när vi möts på trottoaren. Hälsa, och kanske säga ett par ord om vädret och läget i den värld vi delar. För dig som befinner dig mitt i livet med arbete, familj och stress blir det kanske ett ögonblick du snabbt glömmer. För någon annan kan det vara dagens, veckans, månadens enda mänskliga kontakt.

En klok vän sa en gång till mig: Stina, ditt liv är en skatt. Jag hoppas att jag i livets sista kapitel ska kunna öppna den. Plocka upp minnen och känna närhet och tillhörighet utan bitterhet.

Flera i Ensamhetsuppropet vittnar om hur ensamheten blivit lite lättare att hantera genom att skriva om den. Det verkar som att detta att sätta ord på känslor, och koppla ihop dem med tankar och upplevelser både nu och tidigare i livet, minskar känslan av ensamhet. Kanske påminns vi om hur vi blivit sedda och bekräftade i livet, och hur det gjort oss till de vi är i dag. Kanske är det något vi kan göra för oss själva, när omgivningen sviker.

Tack alla modiga som delat med sig av sina berättelser. Fortsätt skriva, om inte för någon annan, så för er själva.

Text av Stina Lodén

 

Läs fler berättelser om ensamhet

Om Ensamhetsuppropet

Relaterat innehåll

flicka i silhuett mot fönster, svartvitt
Ellen Nilsess blogg

Ella Friman: ”Att prata om ensamhet är livsviktigt”

I veckan har vi på Mind Unga haft ensamhet som tema på sociala medier. I...

upp och nervänd kaffekopp på ett bord vid fönster
Own wordsEnsamhet

Min första och andra ensamhet

Du försvann från mig. Först sakta, sedan helt. Och våra vänner försvann, det fanns ingen...

Man löser sudoku med gul penna, närbild.
Own wordsEnsamhet

Skriva om ensamheten får mig att glömma den

Läste en uppmaning att skriva om sin ensamhet, det var en bra idé. Att prata...