Vid 24 års ålder mådde hon väldigt dåligt, på ett sätt som hon aldrig tidigare gjort. Ett antal år framåt tampades hon med en depression som inte ville läka, tvångstankar som malde i huvudet, och panikångest som utvecklades till paniksyndrom. Hon höll sin verklighet för sig själv, under den tid då skammen var som störst för henne.
Utåt sett var hon nog för alla andra precis som vanligt, hon upprätthöll en fasad genom att gå in i rollen som den hon upplevde att andra såg henne som. Men i själva verket var hon osynlig, ingen såg vad hon tampades med inombords. En tanke om att inte orka mer, och att inte orka själv forcerade henne att söka hjälp. Helt plötsligt blev hennes händer synliga, och på väg till det första samtalet kunde man skönja en början till ett ben. Det inledande bemötandet och samtalen bidrog dock inte till att fler kroppsdelar synliggjordes, utan både händer och det nästan synliga benet blev återigen osynliga.
Under åren tog hon sats för att åter försöka göra hela sig själv synlig, för varje ny person hon mötte blev någon av hennes kroppsdelar synliga till en början, men det slutade alltid med att hon gick därifrån osynlig igen. Hon hamnade till slut rätt, hos en person som såg hela henne och trodde på hennes förmågor. Tack vare bemötandet, och viljan att hjälpa henne synliggöra alla de delar som en människa är, hade hon läkt så pass att hela hon blev synlig. Hennes kontakt med vården för sin psykiska ohälsa har sedan det sista samtalet varit näst intill obefintlig, och idag mår hon bra.
Hon är jag, och jag är bara en av många.
Nyligen gjorde jag ett besök på vuxenpsykiatrin och dess mottagning i Övik. När jag öppnade dörren och gick in möttes jag av en unken lukt, ett dunkelt ljus, slitna väggar och möbler. Kanske finns det någon nu som tänker: ”Vad spelar det för roll? Så ytligt”. Jag är känslig, högkänslig rent av, och jag har diverse sårbarheter. Men det sista jag tänker att en individ med psykiatriska sårbarheter behöver, vad det än må vara för sådana, är att vistats i en miljö som får hen att må ännu sämre.
Jag finner det ovärdigt att en individ, som kanske redan känner sig sämst i världen och behöver tas om hand, ska mötas av en miljö som i sig inte är omhändertagen. Förstå mig rätt nu, jag efterfrågar inte att en psykiatrisk mottagning ska bjuda in till känslan av att kliva in i ett rum taget ur ett inredningsmagasin, med beiga soffor, fluffiga kuddar och exklusiva doftljus från Byredo. Jag tänker snarare att det inte ska vara för mycket begärt att få mötas av en ”vanlig” doft och ett mer uppiggande ljus. För mig är människor som lider av psykisk ohälsa, som gör sig själva synliga genom sina steg mot hjälp, några av de absolut modigaste.
Att dessvärre behöva mötas av en miljö som bit för bit riskerar göra en människa osynlig igen, är ovärdigt. Psykisk ohälsa är inte något vi ska behöva mäta i siffror, det är ett erkänt samhällsproblem som behöver tas på största allvar.
Jag önskar se att den som gjort sig synlig, ska bli bemött utifrån den plats hen befinner sig, hen ska inges med den respekt som hen är förtjänt av. En människa med psykisk ohälsa ska ha rätt att mötas av utbildad personal med hög empatisk förmåga, personal som värderar relationsbyggandet till patienten, för bästa möjliga vård och utgång. Personal inom psykiatri, men också primärvård, ska ges alla de förutsättningar som behövs för att detta ska kunna tillgodoses. En människa med psykisk ohälsa, som tagit mod till sig och gjort sig synlig, ska dessutom ha rätt att mötas av välvårdade och omhändertagna lokaler. Psykiatriska mottagningar ska heller inte vara platser som ingen ser, där ingen önskar vara eller känner sig förbisedd. Det ska vara platser där allt från placering av själva mottagningen, till inredning och ord, visar att din synlighet är värd att ta på allvar.
Texten om ”Hon” är inspirerad av Tove Janssons berättelse; ”Det osynliga barnet”.
En text av: Sandra Börjegren Hedman, Socionom
