Vi bipolära är gemene man

Jag är mamma till Isabelle (två och ett halvt år) och Alexander (tre månader), Johans fru och socionom. Jag föddes med en skörhet för att utveckla psykisk ohälsa då många i min släkt lider av det. Tillsammans med min barndom som präglades av otrygghet och psykisk försummelse är det inte konstigt att jag kom att utveckla bipolär sjukdom.

Mina första minnen handlar om när jag, mamma och lillasyster flydde från pappa till kvinnojouren, för att sedan flytta till vår mormor. När jag var tolv år dog mamma och vi fick flytta ned till pappa igen. Livet hos min pappa var hemskt. Jag hade ständigt en klump i magen av rädsla för hur pappa skulle bete sig. Han drack mycket och sa ofta att han hatade mig. Första gången han tog tag i mig var jag tolv år. Jag började känna att jag inte ville leva mer.

Övergrepp och resor världen över

När jag började gymnasiet hade jag vant mig vid att må dåligt psykiskt, det var mitt normaltillstånd. Så fort jag mådde sämre än vanligt tänkte jag att: ”jag kan alltid ta livet av mig”. Denna tanke lugnade mig för att den gav mig en sorts kontroll i min situation. Mitt dåliga mående och min osäkerhet gjorde mig sedan till ett offer för min engelsklärare, som tog min oskuld och utnyttjade mig sexuellt under drygt ett års tid.

Mycket sammanfattat gick mitt flyttlass till en kompis familj den 23 november 2004, dagen då jag fyllde arton år. Det blev min räddning och början på resan till diagnos. Efter studenten flydde jag staden där jag hade så många negativa minnen och tog med min första pojkvän till Chile. Väl där gjorde jag slut med honom och flyttade hem igen, men fortsatte snart till Mexiko där jag reste runt i månader till olika killkompisar.

Till slut hamnade jag i Lund där jag började studera nationalekonomi. Under en redovisning slutade munnen helt plötsligt att fungera. Jag fick inte fram ett enda ord, händerna skakade och benen vek sig. Jag fick en stark panikattack inför hela klassen.

Hypomana skov

Rädslan för att skämma ut mig så igen gjorde att jag utvecklade agorafobi. Under flera månader gick jag knappt utanför lägenhetens fyra väggar. När jag till slut fick hjälp av antidepressiva började jag långsamt gå ut och vara nära människor igen. Medicinen gjorde dock att jag hamnade i ett hypomant skov. Jag gjorde slut med min pojkvän och träffade nya killar varje kväll, tills den hypomana perioden byttes mot en depressiv period. Då mådde jag så dåligt att jag inte kom ur mitt lilla studentrum.

Jag lyckades övertala mitt ex att ta tillbaka mig och vi flyttade till hans hemland Australien. Så småningom gick jag ner i en djup depression och fick träffa en läkare som dubblerade min dos antidepressiva, vilket triggade igång en långvarig hypoman period. Under skovet som varade två månader lyckades jag göra slut med min pojkvän igen, flytta in hos några tjejer som jag så småningom blev ovän med, träffa fem nya killar och slutligen flytta hem igen.

När hjärnan fick semester

Väl hemma beslutade jag mig för att studera till socionom. Under utbildningen träffade jag min man vid ungefär samma tidpunkt som min ångest nådde sin kulmen. Jag orkade inte längre leva med ångesten men jag ville inte dö. En läkare på vårdcentralen skickade mig till psykakuten där jag blev insatt på medicinen jag har i dag. Jag kommer så väl ihåg känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde slappna av och sova en hel natt.

Kort därpå blev jag äntligen mamma och med det kom en överväldigande oro. Tillsammans med bristen på sömn gjorde det att jag hamnade i en depression. Innan min dotter hade jag alltid tänkt att jag i värsta fall fick ta livet av mig, men när jag nu av vana tänkte den tanken stannade jag upp och slog bort den. Jag skämdes över att över huvud taget ha tänkt den. Nu var mitt liv helt plötsligt så mycket mer värt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte denna insikt var jobbig. Jag kunde inte längre ha detta som en slags sista-utvägen-tanke. Hur skulle jag nu tänka när allt var som jobbigast?

Bipolär – med mindre skam

När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det ganska tydligt att händelserna i min barndom har föranlett diagnosens utbrott. Mammas död, den ständiga ångesten, dålig sömn och min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Att det sedan skulle dröja mer än tio år innan jag blev rätt diagnostiserad och fick medicin som hjälpte är inget annat än tragiskt.

En stor del av mitt vuxna liv har min sjukdom skapat problem som gjort att jag och andra omkring mig har fått lida. Som konsekvens av detta har jag fått om än mer ångest och mått sämre. När jag började arbeta som socialsekreterare kände jag mer än någonsin att jag var tvungen att dölja min sjukdom, eftersom bipolaritet används i så negativa kontexter på jobbet. Jag kunde få ärenden där problemet i familjen var att pappan var bipolär. Det kändes absurt att sitta där och själv ha sjukdomen.

Det var där och då jag bestämde mig för att våga berätta. Jag vill att människor ska se att man kan ha sjukdomen och fungera i samhället. Vi är ofta gemene man. Att öppet prata om sin bipolaritet är dessutom ett sätta att öka kunskapen kring sjukdomen och på så sätt minska skammen.

Läs gärna min blogg här