Tystnadens pris är för högt

Jag heter Claes Lyckner och är 49 år. I dag driver jag mitt eget företag för att arbeta mot psykisk ohälsa. Tidigare har jag jobbat på statliga myndigheter och idéburna organisationer, främst med människohandelsfrågor. Men det finns två tjänstgöringar som skulle komma att förändra mitt liv för alltid. Två uppdrag där jag åkte ut som civil observatör (det vill säga utan vapen) till krigsområden.

Dessa tjänstgöringar blev grundorsaken till mitt dåliga mående då jag utsattes för svårt trauma. Detta hände för arton år sedan. För mig som utlandsveteran blev därför år 2000 en vattendelare, ett ”före-och-efter”.

Jag berättade inte för någon om vad hänt. Förnekade det för mig själv, gömde det medvetet eller omedvetet någonstans långt inuti mig själv, och vågade inte berätta då jag skulle kunna uppfattas som svag. Saker som trauma går dock inte att trycka ner hur länge som helst. Likt en kork flyter den upp till ytan till slut, tränger sig på.

När korken till sist flyter upp

I mitt fall började det lite försiktigt med panikångest. Det är otäckt att uppleva en panikattack första gången. Efter mycket vånda tog jag ändå beslutet att söka hjälp. Jag lutade mig nästan in i luckan på vårdcentralen, viskade med nästan ohörbar röst: ”jag mår dåligt psykiskt”. Skämdes. Hade jag sökt för till exempel ryggont hade jag antagligen sagt i normalt röstläge: ”jag har ryggont”. Inget konstigt.

Lite oregelbundet flöt korken upp. I värre och värre versioner med de mer konstiga namnen och förkortningar efter dem andra: GAD (generaliserat ångestsyndrom), recidiverande depression, social fobi med mera. Jag kände mig nästan viktig. Dessa symptom behandlades mestadels med depressionsdämpande medicin och många sessioner av KBT (kognitiv beteendeterapi). Mitt mående förbättrades i perioder men jag återföll regelbundet i ökad ångest och nedstämdhet.

Jag teg fortfarande om mitt trauma, tills det inte gick längre. Efter femton år gick jag in i en svår depression då jag bara låg under en filt i tv-soffan. Det var helt svart och jag började få mörka tankar på att avsluta allt. Det som hindrade mig var att jag aldrig skulle kunna utsätta min son, min partner, släkt och vänner för det. Min egen familj hade dessutom redan lidit mycket på grund av mitt dåliga mående.

Möjlighet till rätt behandling

Jag var i tvungen att ta tag i det. Hur svag jag än kände mig så berättade jag för min läkare, det gjordes en utredning som ganska snabbt konstaterade att jag led av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). När jag nu äntligen berättade var det helt plötsligt möjligt att behandla ”rätt” sak. Medicineringen justerades och jag kunde lyftas ur den svåra depressionen. Men det som förändrade mitt mående mest, i positiv riktning, var den behandling som nu sattes in: prolonged cognitive trauma therapy.

Behandlingen tvingade mig att återbesöka och utsättas för traumat åter och åter igen. En del handlade om att muntligen berätta om vad som hände runt traumat, den situation där jag konkret utsattes för övergreppet. Som hemläxa till nästa session fick jag skriva ner vad jag berättat för att sedan läsa och spela in det för lyssning. Denna totala exponering, att om och om igen återbesöka traumat, lärde mig (och min reptilhjärna) att det faktiskt inte är så farligt att närma sig traumat. Reptilhjärnan tappade mer och mer makt att utlösa ångest, panikattacker och flashbacks.

Det går inte att gömma ett trauma

Behandlingen, som pågick i hela 22 veckor med en session per vecka, var den jobbigaste jag hittills varit med om. Jag levde, andades och återupplevde mitt trauma under hela perioden – med ett fantastiskt bra resultat. Mardrömmar avtog, flashbacks minskade, känslighet för ljud och lättskrämdhet blev mindre. Minnet förbättrades och min sociala isolering började brytas och glädjen över att göra saker jag tidigare tyckte om kom tillbaka.

Vad är då min huvudpoäng? Jo, två saker.

1. Det går inte att gömma undan något. Berätta, berätta på ett så tidigt stadie som möjligt. Då finns en verkligt stor chans att göra något åt det kämpiga och förbättra allting i en positiv riktning. Tystnadens pris är för högt.
2. Med rätt behandling, såväl medicinsk som terapeutisk behandling, går det att ta sig igenomkrisen, komma ut på andra sidan och leva ett fungerande liv med god livskvalitet. Jag är oerhört stolt över att ha kämpat mig till styrkan att kunna starta upp mitt företag, C.U.L Development. Där jag får vända mina egna jobbiga erfarenheter till något positivt.

Är livet nu rosenrött och problemlöst? Nej så klart inte. De vanliga problemen som alla har i livet finns ju där. Men reaktionen på dessa går att hantera bättre i dag. PTSD är något jag får leva med hela livet, men istället för att hela tiden bråka med mig är den mer av en följeslagare.

www.culdevelopment.se