Omvärlden tänker att trans bara är en smitta och en trend, och ser på mig med lite sorgsen, tveksam blick

Första gången jag stötte på ordet trans visste jag nog redan att det var mitt. Jag hade varken uppmärksammat eller ifrågasatt min könsidentitet som barn, men hade turen att växa upp utan att bli ifrågasatt över trädklättring, hårtrassel, praktiska utekläder och ointresse för allt det där som tjejerna började prata om på rasterna i femman.

Jag fick ordet från en tidig youtuber då jag gick gymnasiet, och fick någon slags motvillig aha-upplevelse, och sen låg det länge och skavde, vilket jag egentligen visste. Jag ville slippa göra någon transition, då det kändes som en så stor sak, och det kanske kunde räcka med att klä mig androgynt och ha kort hår. Det gjorde det inte. Vad som gjorde det tydligt för mig var mycket hur fel, ful, och kantig jag kände mig i förhållanden med flickvänner, som såg oss som ett lesbiskt par.

När jag mer och mer får bli mig själv, inser jag hur mycket som jag trodde var svårt för alla, som bara mest varit svårt för mig. Det är jättefint att få möjligheten att förtydliga mitt liv, att inte varje gång få höra “hon” och rätta i huvudet till han, att få vara en pojkvän, att få vara en bror. Jag är också tacksam över att ha med mig erfarenheten av att bemötas som kvinna, och kunna veta hur det är att bli trampad på av någon med mer privilegier än en själv.

Det svåraste var att komma ut. Först är det familj, vänner, klasskompisar, kollegor. Men sen kommer alla de där man inte tänker på, pensionärsgrannen som brukar prata med mina katter, bekanta i kassan på Ica, en förälder till en gammal vän, de som missade att jag bytte namn på Facebook. Det är svårt med de som läst och sett kritiska nyhetsinlägg om hur trans bara är en smitta och en trend, och ser på mig med lite sorgsen, tveksam blick. Det är svårt att vara så säker att man aldrig börjar undra, var det Verkligen Nödvändigt?

I mitt vardagliga liv är dysforin oftast social. I jobbet som lärare är det mycket vanligt att både elever och vårdnadshavare vill referera till min kvinnlighet, tjejighet, mammighet, och detta har ofta blivit svårt att hålla ifrån mig. Men samtidigt är dysforin väldigt kroppslig, jag är medveten om vilka kläder och hållningar som döljer kurvor, att inte sitta med benen i kors, att inte svänga på höfterna när jag går, och har svårt att gå ut utan binder på mig.

Att kunna prata med vänner av alla sorters identiteter och kön, och spegla mina känslor i andras, har varit den största hjälpen. Tänk om man att fått höra talas om transbegreppet  redan under skoltiden. Jag var liten på 90-talet, och kom aldrig i kontakt med konceptet trans under skolgången, tveksamt om ens på gymnasiet.

Tyvärr sprids mycket fördomar just nu i media. Jag har mött en del av dem personligen framförallt från mina föräldrars generation, som kan tycka till exempel att det är synd att jag måste göra medicinska ingrepp, att jag var “fin som jag var”. Om detta sägs direkt till mig brukar jag försöka svara sakligt och inte gå in på privata detaljer i onödan. I många fall är det i andra hand jag får höra att någon har åsikter, då är det nästan bäst att låta det bara rinna av. Egentligen påverkar mina val så otroligt få människor, och mitt jobb är inte att förklara mig.

Till andra som står begrepp att komma ut och leva som trans vill jag säga, det kommer ta tid. Beslut, läkarbesök, samtal, relationer. Glöm inte bort att leva för annat under tiden, så du inte helt går upp i att vänta och vänta och vänta på den du ska bli.