Jag längtar efter ett sammanhang

Jag har njutit av konserter, musik och teater. Vid 70 år har jag för första gången börjat känna av ensamhet.

Efter ett liv med mycket arbete som egenföretagare, och många konsultuppdrag, har jag klarat mig bra fram till för ett år sedan. Jag är 70 år nu och för ett år sedan började jag för första gången känna av ensamhet. Fram tills pandemin börjat har jag rest en del, njutit av konserter, musik och teater. Helt plötsligt försvann simningen, kören och resandet. Det vill säga hela mitt sociala liv.

Jag har få vänner på hemmaplan, någon enstaka som fortfarande arbetar. Har dock vänner som bor lite utspritt.

En annan del som förvandlats drastiskt är ekonomin och diverse krämpor. Idag får jag tänka till innan jag gör något som kostar. Exempelvis resa till barn och barnbarn eller vänner. Allt har blivit mycket dyrare och pensionen är ett hån. Jag har haft en del sparat, men det går hela tiden åt till elkostnader, dyrare mat, dyrare bensin och så vidare.

Så ja, det är många aspekter som spelar in i nuvarande ensamhet. Jag lever dessutom ensam sedan många år tillbaka. Har blivit en del passiv och vet inte riktigt hur jag ska bryta denna ensamhet. Jag längtar egentligen efter ett sammanhang att tillhöra. PRO är inget för mig än. Upplever fortfarande att jag har ett rörligt intellekt och vill ha stimulans av likasinnade. Trött på att göra saker själv.

Lena

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet.