Jag är den röda tulpanen och det är helt okej

Jag hade kraschat fullständigt efter att ha drivit mig själv hårt i drygt 10 år som lokalvårdare. I hela mitt liv hade jag levt ‘vid sidan av’. Alltid känt det som att jag observerade mina medmänniskor mer än att jag var en del av dess gemenskap. Min önskan var att dra mig undan och hellre vara för mig själv. När jag blev äldre och inte kunde förstå hur det sociala livet fungerar, använde klumpiga ordval, var obekväm i de flesta situationer och ett så uppenbart annorlunda sätt att tänka och resonera än andra, allt detta blev förståeligt när jag fick min diagnos.

På många sätt var det nu kampen började. Kampen att få min diagnos erkänd av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och myndigheter i största allmänhet. Och än mer sorgligt en psykolog som gjorde mer skada än nytta. Var tredje månad blev jag ifrågasatt av Försäkringskassan och utredd om jag ”blivit bättre” och snart skulle klara av en heltidstjänst var minst sagt förnedrande. Om jag vore förlamad i mina ben eller blind så skulle detta inte ske, vill jag hoppas i alla fall.

Senare fick jag träffa en fantastisk psykolog med lång erfarenhet av autism. Det var så värdefullt och hjälpte mig än mer att förstå mycket av det som varit mitt liv. Jag minns ännu, med gråten i halsen, när hon på vårt andra möte, ursäktade sig och gick ut i korridoren och hämtade en bild från en av väggarna där ute. Det var en bild på en blomrabatt med tulpaner. Alla var gula utom en som var röd. ”Du är den röda tulpanen och det är helt okej”, sa hon.

Jag grät och kunde nu släppa det rollspel där jag dagligen försökte passa in som en ‘normal’ medmänniska. Nu fick jag vara mig själv utan att skämmas. Det blev viktigt för mig att dela detta med min omgivning vilka i stort har varit accepterande och stöttade. Det fanns de som sa saker som “Jag bryr mig inte om diagnoser, du är du”, och det känns för mig som att inte riktigt förstå ändå. Det blir som en del av det osynliggörande som vi med diagnos ofta får uthärda.

Idag har jag en SIUS-handledare från Arbetsförmedlingen som stöttar och hjälper mig att försöka hitta ett arbete på halvtid, vilket är den grad jag ser mig klara av idag. Jag är inneboende hos mina föräldrar och har svårt att se hur jag skulle klara ett eget boende. Men idag vet jag vem jag är och varför. Jag är den röda tulpanen.

En text av: Joakim Persson