Ytterligare en corona-reflektion

Jag har funderat hela dagen över vad jag möjligtvis skulle kunna skriva om som inte handlar om corona. Nu har jag gett upp, därför kära läsare, här kommer ännu ett inlägg om denna fruktansvärda bacillusk. Eller iallafall om dess konsekvenser i min annars också ensidiga vardag. För min egen del börjar det alltså bli som vanligt igen, ungarna är tillbaka i skolan och förskolan och jag har satt i gång att jobba.

Jag menar “jobba”. De där citationstecknen på var sin sida om ordet jobba har blivit väldigt tydliga de senaste dagarna. Anledningen är att min sambo också jobbar hemifrån numera. Utan citationstecknen. Trots att vi har ett hus på två våningar och ett kontor i ladan ska han tvunget sitta på min favoritplats vid köksön. Där sitter han hela dagarna och slänger sig med svengelska meningar, som “Kan du attacha den så addar jag den så den konfirmeras?” Typ, jag lyssnar inte så noga.

Däremot går jag runt och plockar upp leksaker från golvet och torkar bort små fläckar från bordet medan jag sneglar på honom. Det är något med hans sätt att jobba som stör mig. Han liksom jobbar så mycket och intensivt. Sitter stilla, påbörjar och avslutar saker. Det stör mig.

Så jag har börjat störa tillbaka, som att prata och skratta högt för mig själv och fråga onödiga saker som om han också vill ha en macka. När han tillslut tittar irriterat på mig säger jag “Herregud, nu måste jag jobba”.

Det här påminner mig om den plågsamma skoltiden. När alla andra (även om det inte var så) satt koncentrerat och slutförde sina uppgifter, medan jag snurrade runt i kropp och tanke. När jag tänker på den tiden måste jag påminna sig om två saker:

Jag går inte längre i skolan.
Jag jobbar visst, även om det är inom citationstecknen. För mellan allt plockande av leksaker och torkande av fläckar så jobbar jag. Det är bara det att mina pauser ser ut så där (och kanske är lite längre), medan många andra kan pausa naturligt mitt i arbetet och på plats.

Det är bara att det blir så tydligt när en annan, normalstörd sitter bredvid. Förhoppningsvis kan han återgå till sitt kontorslandskap snart och prata svengelska med likasinnade så får jag “jobba” i fred.