“Tänkte du fria till mig?”

Det är frestande att sitta kvar hemma i sin sköna fåtölj med en pläd över axlarna när det bara är grått och grått utanför fönstret. Det är mycket frestande, men man bör övervinna den lusten och ge sig ut en stund, för att inte gå miste om människors oväntade möten.  Ofta blir det ett sånt möte som man inte räknat med och med någon som är och förblir anonym. 

Jag passerade en herre med glada ögon på Storgatan. Han gick åt sidan för att ge mig plats och frågade ”Tänkte du fria till mig? Jag svarade att jag var gift i nästan 60 år och inte tänkte gifta om mig, men han gav sig inte. “Vi kanske ses i morgon igen och då kan du fria”.  

Jag misstänker. att han kanske var på väg hem från en glad fest hela natten. Eller att han för tillfället var lite förvirrad, men roligt var det och vi skrattade båda två. 

En annan dag var det fint väder och snön låg nyfallen på min promenadväg. Jag mötte en herre som gick med två käppar och våra ögon möttes när vi konstaterade att det var så härligt när solen sken och snön låg så vackert. Och så nickade han och sa ”Tänk, en gång till!”  Och jag tänkte detsamma. När man är i hög ålder, är det ofta en tanke som dyker upp. Tacksamhet för att få vara med. En gång till. 

Människors möten på detta sätt är oplanerade och helt oväntade. De behöver ingen fortsättning, de är ett ögonblicks kontakt som blir ett skratt och ett varmt minne.