Om – sorg efter Myran

“Hur bestämmer jag mig för att ta min hund till veterinären för att avsluta vår låååånga samvaro?”

Myran kom till mig när jag var i efterskakningarna av mina psykoser. Hon tvingade upp mig på morgonen när jag hellre hade dragit täcket över huvudet och stannat kvar resten av dagen. Hon fick mig att stanna uppe till såpass sent att det var ‘vanlig’ tid att gå till sängs. Hon fick mig att få motion, frisk luft, möta andra människor som även de var ute med sina fyrbenta kamrater.

Nej, det var inget medvetet val att skaffa hund. Jag är mormor till henne och det vet varje mormor att man får ta de barnbarn som kommer. Ja, det vet även varje farmor. Fast alla blir ju inte heltidsmormor – men det blev jag. Så tacksam för det.

Åren har passerat tillsammans med Myran och jag blir äldre – friskare i huvudet om än inte i kroppen. Myran blev äldre även hon och hon gick långsammare, såg sämre, veterinären drog ut tänder i mängder när hon skulle bli av med tandsten. Och hon har en mage som inte fungerar som den ska så jag får ut med henne på rastning mitt i natten – ofta – och ofta fler än en gång. Åh, vad trött jag blev.

Men jag ställer åter frågan: “Hur bestämmer man sig?”

Fick ett råd av en hundgranne “När de bra dagarna är färre ändå de sämre… då är det dags!”

Myran! Tack! Tack! Tack för den tid vi haft tillsammans!