Nu lever vi i en ny värld med gamla gener – Mind
Ge en gåva

Nu lever vi i en ny värld med gamla gener

Ensamhet är ett nytt folkhälsoproblem och efter snart ett år med coronarestriktioner pratar många om att ensamheten kan vara nästan lika förödande för människor som Covid-19. Peter Strang har forskat i ämnet.

Hur ska man resonera?

– Det är viktigt att skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet till att börja med. Det är den ofrivilliga ensamheten vi pratar om nu och den kan föra med sig både psykiska och fysiska konsekvenser för den som upplever ensamhet. Den fysiska påverkan kan handla om hjärt- och kärlsjukdomar och ökad smärtkänslighet. 

På vilket sätt kan ensamhet öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar?

– Kroppen har olika varningssystem, bland annat stress- och smärtsystemet. Det går tillbaka till urminnes tider när du behövde gruppen för att säkra din överlevnad. Gick du iväg från gruppen skapade det oro och ångest och du ville till varje pris tillbaka. Nu lever vi i en ny värld med gamla gener, och hjärnan tror fortfarande att vi är hotade när vi är ensamma. Kroppen utsöndrar stresshormoner som får blodkärlen att dra ihop sig.

Och smärtsystemet då, på vilket sätt kan det påverkas av ensamhet?

– Faktum är att du upplever mer smärta när du är ensam, ofrivillig ensamhet aktiverar smärtsystemet medan gemenskap dämpar det. Även immunsystemet påverkas på så sätt att man kan få långsammare sårläkning och mer inflammation i kroppen.

– Men kroppen har ju även ett belöningssystem, som i högsta grad också är inblandat när det handlar om att belöna allt som gynnar gemenskap. Då frisätts bland annat oxytocinet, i synnerhet vid beröring, men även signalsubstanserna dopamin och endorfiner.

Det finns ju något lite >>skämmigt<< över ofrivillig ensamhet, och det är sorgligt i sig att man känner så. Finns det någon biologisk förklaring till den känslan?

– Även här är det våra gamla gener som spökar. Att hamna utanför gruppen innebar att man var utstött, annorlunda, att det var något fel på en. Om man däremot frivilligt väljer avskildhet kan det betraktas som något positivt och accepterat. Men vi kan dra paralleller till i dag vad det kan göra med en att hamna utanför gruppen, att det kan leda till nedstämdhet eller rent av aggression. Det finns forskning som visar klart på samband mellan utanförskap och till exempel skolskjutningar och bilbränder.

Nu har vi tagit upp de fysiska aspekterna på ensamhet som inte är självvald, men vilket påverkan kan ensamhet ha på psyket?

– Den vanligaste känslan är ledsenhet och nedstämdhet, det kan bli början på en depression. Det finns också samband med självmordstankar, att man känner sig väldigt ensam och inte har någon att dela det med. Studier visar att brutna relationer är det vanligaste skälet till negativ ensamhet. Studier på tonåringar visar också samband mellan ensamhet och självskadebeteende. Kognitiv svikt är en annan möjlig konsekvens, framför allt hos äldre personer – studierna har gjorts i gruppen 65+.

Då förstår man hur stor betydelse det har för välmående att känna gemenskap med andra, i alla fall i de sammanhang där man inte valt ensamheten. Har du något exempel på det?

– Vi människor har ett stort behov av att bli sedda, att få ögonkontakt med andra. Det finns studier som visar att det har betydelse att få ögonkontakt även med okända personer. En testgrupp fick gå mot någon som bara tittade rakt igenom personen och en annan grupp fick gå mot någon som tittade personen i ögonen. Därefter frågades hur grupperna känt sig den senaste minuten. Kände man sig bekräftad och upplevde gemenskap? De som inte fått någon ögonkontakt kände ingen gemenskap. De andra hade en mycket mer positiv upplevelse, trots att de inte hade märkt att de fått ögonkontakt. Men hjärnan hade registrerat det och det mådde man bra av. Hjärnan opererar självständigt. Det är tankeväckande att vi borde vara mer generösa med ögonkontakt generellt, för att skapa ett mer kollektivt välmående. Känslan av gemenskap har skyddat människor i alla tider. Blickkontakt, kroppsspråk, hud-mot-hud, närvaro, varmprat. Men även – hjälper man någon annan så aktiveras hjärnan belöningssystem och man mår bättre själv.

Peter Strang är cancerläkare och professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet. Han är också vetenskaplig ledare för PKC, Palliativt kunskapscentrum i Stockholms län. Peter Strang är författare till läroböcker, populärvetenskapliga böcker, existentiella tankeböcker och även romaner.

Här blev han intervjuad av Minds Lolo Westerman.