Var tredje besök på en vårdcentral rör psykisk ohälsa. Men om du är äldre och lider av depression är risken stor att du inte får någon behandling alls.
Dahlia Rezai, samhällspolitiskt ansvarig på Mind, reste till Västmanland där en ny äldrepsykiatrisk mottagning öppnar med målet att ge äldre vuxna samma slags vård som yngre. Johnny Pellas, specialistpsykolog och doktorand för klinisk forskning i Västerås, leder arbetet.
Varför behövs en äldrepsykiatrisk mottagning?
– Jag utgår både ifrån statistiken och min kliniska erfarenhet när jag konstaterar att det är svårare för äldre att få tillgång till både öppen och specialiserad vård inom psykiatrin i Sverige. Äldre med psykiatrisk sjuklighet har ofta komplexa vårdbehov såsom kroppsliga och kognitiva sjukligheter som kräver att man kan ta hänsyn till hela sjukdomsbilden. Det är tydligt att den här typen av specialiserad vård krävs för att svara upp mot det behovet.
Hur fungerar en äldrepsykiatrisk mottagning?
– Alla stora regioner har någon form av äldrepsykiatrisk vård men det är väldigt olika hur det organiseras, vilka som omfattas och vad det innebär. När vi nu startar upp den här verksamheten i Västmanland är det viktigt för oss att vi ska kunna erbjuda samma typ av vård för äldre som vi kan erbjuda för yngre – samma typer av utredningar och behandlingsutbud – både farmakologiskt och med samtalsterapi och arbetsterapeutiska och fysioterapeutiska insatser.
Hur stort är problemet med nedstämdhet och depression bland äldre?
– Man talar ofta om att psykisk ohälsa är en folksjukdom, och det stämmer verkligen. Runt 20–30 procent av de äldre uppger själva att de lider av nedstämdhet, med något högre siffror under pandemin. Enligt studier lider 5–15 procent av äldre av en klinisk depression. Det är väldigt många människor vi talar om. Det är ungefär lika många äldre i Sverige som lider av depression som av demens, men trots det talas det mest om demens. Vi har lika många äldre med klinisk depression i Sverige som vi har invånare i Västerås, om vi räknar väldigt lågt.
Vilka konsekvenser får det här?
– Depression innebär alltid ett stort lidande, både för den drabbade och för anhöriga. Men för äldre ökar det även risken för till exempel hjärt- och kärlsjukdom och demenssjukdomar, och det är vanligt att äldre med depression får särskilda svårigheter med kognitionen. Det ökar också risken för tidigare död. Utöver det mänskliga lidandet behöver vi även tala om de stora samhällskostnader som detta innebär om vi inte tar itu med det.
Hur kan vi bli bättre på att upptäcka depression bland äldre?
– Vi behöver bli bättre på att identifiera depression hos äldre i vården genom att öka kunskapen, använda oss av strukturerade metoder och låta besöken ta den tid de behöver.
Folkhälsomyndigheten har också påtalat att en av de viktigaste åtgärderna vi kan göra för att motverka självmord är att identifiera äldre med depression. Äldre är överrepresenterade i självmordsstatistiken, och av de som är äldre och tar sitt liv lider de allra flesta av depression. Vi måste även ha ett behandlingsutbud som bättre kommer äldre till del.
Det finns flera bra svenska studier som kommer fram till samma sak: Av de äldre som lider av depression får cirka 30 procent antidepressiva läkemedel och endast 1–3 procent får samtalsterapeutisk behandling. Resten uppger att de inte har någon behandling överhuvudtaget. Förskrivningen av antidepressiva är som högst bland äldre personer, och mer än dubbelt så hög bland åldersgruppen 85 + än bland andra åldersgrupper. Risken för allvarliga biverkningar och negativa effekter är väsentligt högre bland äldre, vilket Socialstyrelsen också påtalar i sina riktlinjer.
Det låter som att vi talar om ett slags systemfel där äldre ges felaktig behandling för depression?
– Socialstyrelsen beskriver tydligt i de nationella riktlinjerna att SSRI har sämre effekt hos äldre och att det hos äldre ökar risken för bland annat fallolyckor, mag- och tarmblödningar, hjärtpåverkan och överdödlighet. De skriver också att förstahandsalternativet för att behandla depression är psykologisk behandling, men det går också att behandla med fysisk aktivitet. Jag tror att man som läkare använder det som finns att tillgå och det finns en tradition av att använda läkemedel. När en läkare sitter mittemot en patient med depression, sorg, smärta, inaktivitet, sömnproblem och inte känner att det finns möjlighet att erbjuda något annat kan alltså psykofarmaka förskrivas, trots att det i grund och botten kan vara en felaktig behandling förknippad med hälsorisker. Det är därför resurserna vad gäller psykologisk behandling måste öka, främst i primärvården.
Varför får inte äldre samtalsterapi i samma utsträckning som andra grupper?
– Det är viktigt att påpeka att ungefär en tredjedel av besöken på en vårdcentral berör någon form av psykisk ohälsa. Samtidigt finns det ofta en eller i bästa fall ett fåtal psykologer per vårdcentral, och med de resurserna är det helt enkelt omöjligt att kunna täcka det behovet. Då uppstår undanträngningseffekter som gör att äldre helt enkelt inte får den vård de behöver och har rätt till.
Ofta är fokus för många verksamheter rehabilitering för återgång till arbete. Ett sådant förhållningssätt leder till att äldre nedprioriteras till förmån för personer som behöver rehabilitering för att kunna återgå till arbetslivet. Vi talar om orimliga prioriteringar som vårdpersonal tvingas göra, när vårt egentliga uppdrag är att ge vård till den som har störst behov och insatser till den som det fungerar för.
Finns det fördomar och okunskap kring äldres psykiska hälsa?
– Absolut, det gör det. Det finns en felaktig uppfattning om att det är normalt eller hör till att bli nedstämd eller deprimerad när man blir äldre. Det är en myt. Likaså finns det en utbredd uppfattning om att det inte fungerar med psykoterapi för äldre vilket också är helt felaktigt.
Min kliniska erfarenhet av att jobba med äldre är att de många gånger har perspektiv och livserfarenheter som går att bygga på i en behandling och att många kan ha en större förmåga till självdistans som kan vara svårare bland yngre. Det är en rolig grupp att arbeta med på det sättet.
Är det en generationsfråga att våga söka hjälp för psykisk ohälsa?
– Min erfarenhet är att äldre kan behöva mer information om rättigheter och de behandlingar som finns. Jag tror att många yngre generationer är bättre på att själva söka upp den här informationen och att kräva sina rättigheter gentemot hälso- och sjukvården.
Det finns även ett starkare stigma hos många äldre att söka vård för psykisk ohälsa samt en ovilja att vara till besvär och därför ta det som erbjuds. Sammantaget leder det troligtvis till att äldre i lägre utsträckning söker vård, vet vilken typ av vård som finns och inte heller efterfrågar samtalsterapi som kanske i många fall vore det mest hjälpsamma.
Hur ska äldre få bättre vård för psykisk ohälsa?
– Läkare och psykologer har otroligt mycket kunskap om hur man behöver se till en persons situation för att kunna sätta diagnos, men patientbesöken är ofta korta och det är svårt att hinna förstå en persons livssituation och historik bakåt, samt använda strukturerade och evidensbaserade metoder för att tillräckligt väl kunna identifiera psykisk ohälsa. Det som behövs är bättre förutsättningar och resurser för att både ställa rätt diagnos och för att behandla på ett evidensbaserat sätt.
Det finns även många barriärer som gör det svårare för personer att få rätt och likvärdig vård. Ålder, socioekonomisk status, var du bor, språk, ursprung och bemanningen hos din lokala vårdgivare samt din möjlighet att söka vård privat är oerhört viktiga faktorer som styr tillgången till vård för psykisk ohälsa i dag. Vår beredskap och våra metoder för att upptäcka depression är dåligt beforskade bland äldre och närmast obefintligt beforskade bland äldre i Sverige som har utländsk bakgrund. Vården måste helt enkelt bli mer jämlik – vem du är ska inte spela roll för din möjlighet att få rätt vård.
Intervju av Dahlia Rezai
