Varför tog min förälder sitt liv? Älskade hon mig inte? Barn och unga som förlorat en förälder genom självmord behöver hjälp att förstå orsakerna. Utan att lägga skuld på sig själva eller den avlidne föräldern.
Unga som förlorat en förälder i självmord har i tidigare forskning identifierats som en särskild riskgrupp för utvecklandet av sociala problem och psykisk ohälsa – till och med eget självmord. Samtidigt har kunskapen varit bristfällig om vad som bidrar till en sådan negativ utveckling över tid. Min forskning grundar sig i en vilja att förebygga problem inom denna sårbara grupp unga. Vad behöver unga sörjande efter en förälders självmord? Är det något som saknas i relation till socialt nätverk och professionella? Det var frågor som jag ställde i min doktorsavhandling i socialt arbete To mourn and resist stigma: Narration,meaning-making and self-formation after a parent´s suicide.
Syftet med studien var att ta del av ungas erfarenheter av att ha förlorat en förälder i självmord, så som de berättades i några olika sociala sammanhang: i forskingsintervjuer, i två olika chattforum på internet och i en teaterföreställning.
STIGMA SKAPAR TYSTNAD
Studien visar att en vanlig erfarenhet i sorgen efter en förälders självmord är upplevelser av ensamhet och annorlundaskap, till följd av att självmordet ses som en onaturlig och moraliskt avvikande dödsorsak. Detta bidrar till en komplicerad sorg på så vis att förälderns död blir särskilt svår att prata om, samtidigt som den kräver svar på frågan >>varför<< föräldern tog sitt liv. Berättelser från de olika forskningssammanhangen visar samstämmigt att de unga sörjande ofta är upptagna av frågan >>Vem är skyldig till självmordet?<< och att de initialt tenderar att skuldbelägga sig själva och/eller sin avlidne förälder för självmordet.
Dessa tolkningar visade sig i studien bidra till en negativ eller stigmatiserad självuppfattning hos unga sörjande; så som att vara oälskad, misslyckad och konstig. Denna självuppfattning beskrevs bli förstärkt av andra personers negativa reaktioner på självmordet – så som osäkerhet, undvikanden och i vissa fall ilska och avståndstaganden inom det sociala nätverket och till och med inom den sörjande familjen. En vanlig strategi för att normalisera sig själv i relation till självmordet blev därför att hålla tyst om förälderns död. I många fall blev förälderns självmord en hemlighet att bära ensam – samtidigt som behovet av att prata var stort.
När självmordet däremot blev möjligt att berätta om i stödjande och icke-dömande sammanhang – framförallt med andra självmordssörjande på internet – skapades ett utrymme för omförhandling utifrån frågan >>Vad orsakade självmordet?<<. De unga sörjande kunde då inta ett meningssökande snarare än ett skuldbeläggande förhållningssätt till självmordet, genom att undersöka förälderns hela livshistoria och livssammanhang i sökandet efter tänkbara bidragande och samverkande faktorer till självmordet. Detta förhållningssätt visade sig fungera bearbetande, genom att det sörjande barnet kunde >>gå i sin förälders fotspår<< och på det viset komma nära och i sorgen försonas med sin avlidne förälder. Självmordet kom då att förstås som en desperat handling för att undkomma outhärdligt lidande eller psykiska problem, vilket gjorde att självmordet ytterst tolkades som en ofrivillig snarare än en medveten handling. Föräldern blev på detta sätt begriplig i barnets ögon och inte längre en omoralisk person som agerat utifrån förmodat själviska motiv.
INTERNET SOM UTVÄG
Studien visar sammantaget hur unga sörjande efter en förälders självmord är aktörer i sin egen sorgeprocess och använder sig av olika strategier och sociala resurser för att få sina behov av stöd och bearbetning tillgodosedda. Samtidigt utgör stigmatiseringen av självmordet – både inifrån dem själva och genom andras reaktioner – ett centralt hinder i denna process, och något som unga sörjande tvingas bemästra som en del av sorgen.
Stigmatiseringen gör det svårt att söka och att finna stöd i de vardagliga sammanhangen och unga självmordssörjande söker därför aktivt efter nya sociala sammanhang för att kunna bearbeta sin förlust – särskilt olika chattsidor på internet. Det är dock inte alltid som dessa sammanhang fungerar stödjande. Tvärtom kan känslor av ensamhet och annorlundaskap förstärkas, till exempel om man inte lyckas få kontakt med andra självmordssörjande eller om föräldern skuldbeläggs för självmordet i chattkommunikationen.
Ur ett socialpolitiskt perspektiv är det utifrån resultaten och tidigare forskning viktigt att utveckla och implementera nationella riktlinjer för att på bred front erbjuda tidiga stödinsatser till självmordssörjande unga och deras familjer – ytterst med syftet att motverka den ohälsa och dödlighet i ung ålder som är förknippad med att förlora en förälder i självmord. Sådana riktlinjer finner stöd i § 2g i Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), vilken understryker hälso- och sjukvårdens ansvar när det gäller att beakta barns behov av information, råd och stöd ifall barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har en psykisk störning eller funktionsnedsättning och/eller oväntat avlider (2009:979).
En sådan bred insats från samhällets sida skulle fungera normaliserande, genom att den erbjuds alla, och skulle även garantera att likvärdigt stöd erbjuds oavsett var man bor i landet. I nuläget erbjuds sällan professionellt stöd, och sorg överlag är ett förbisett område inom hälso- och sjukvården.
BERÄTTANDETS BETYDELSE
Med utgångspunkt i resultaten i min studie rekommenderar jag att innehållet i ett sådant professionellt stöd framförallt skulle syfta till att ge unga sörjande utrymme att fritt få berätta om sin föräldraförlust och skapa mening och identitet som utmanar >>självmordsstigmat<<. I lyssnandet till ungas sorgeberättelser blir det därför särskilt viktigt att professionella uppmärksammar och aktivt hjälper till att problematisera stigmatiserande förståelser av förälderns självmord och stödja ett meningsskapande som inriktar sig på >>vad<< istället för >>vem<<. Det innebär att man särskilt uppmärksammar faktorer som har bidragit till sårbarhet och stress, och ligger utanför den avlidne förälderns och barnets egen kontroll.
Relationen mellan det sörjande barnet och den avlidne föräldern får därmed också en överordnad betydelse i sorgeprocessen och ett icke-stigmatiserande meningsskapande bidrar till en bearbetning av denna relation. Samtal med hela familjen kan underlätta ett gemensamt meningsskapande av självmordet, där olika familjemedlemmar kan bidra med olika information, och stödja en fortsatt öppen familjekommunikation.
Eftersom unga självmordsdrabbade så aktivt söker kontakt med andra unga sörjande efter självmord som ett sätt att normalisera sig är också särskilda ungdomsgrupper att rekommendera. Alternativa uttrycksformer som skrivande, rollspel, målande och musik kan också med fördel användas för att stimulera berättande.
HELGER SOM HELAR
I en nu pågående studie utvärderar jag en verksamhet grundad i denna kunskap. Bris stödhelger för självmordsefterlevande, som utgörs av två helgvistelser, är en nationell stödinsats som riktar sig till familjer där en förälder har tagit sitt liv. Det professionella stödet består av erfarna socionomer som är verksamma inom Bris med särskild kompetens att möta barn, unga och familjer i sorg och kris. Under vistelsen kombineras tematiska gruppsamtal/övningar i barn-, tonårs- och föräldragrupper med familjeaktiviteter, fri lek och umgänge.
Särskilt syftar insatsen till att:
- Synliggöra hur livet har påverkats av föräldrasjälvmordet och ge deltagarna möjlighet att prata och uttrycka sig på andra sätt.
- Stödja ett meningsskapande av självmordet som orsakat av psykiskt lidande eller depression för att motverka skuld och skamkänslor.
- Lära ut strategier för att identifiera och möta reaktioner och behov i den egna sorgen, men även erbjuda föräldraskapsstöd i relation till barns sorgeprocess.
- Stimulera en öppen familjekommunikation för att frigöra stödresurser i familjen och främja ett gemensamt minnesskapande av den avlidne föräldern.
I uppföljande intervjuer har deltagande barn och ungdomar samt deras föräldrar uppgett att deltagandet i stödhelgerna har upplevts meningsfullt och stödjande i deras sorgeprocess. Särskilt har betydelsen av att möta andra i liknande situation framhållits – det har varit en lättnad att prata om självmordet med andra som förstår – vilket har bidragit till normalisering och tillgång till socialt stöd. Föräldrarna har även upplevt stöd i sin föräldraroll; genom att de har fått ökad kunskap om barns sorg har de upplevt sig bättre kunnat uppmärksamma och möta barnens behov.
Barnen och ungdomarna har satt stort värde på de relationer som knutits under vistelsen. De tänker tillbaka på helgerna som känslomässigt bearbetande och roliga. Flera barn har sparat material som de tillverkade under stödhelgerna; såsom >>minnesburken<<, >>filmremsan<< och >>känslolådan<<, och beskriver hur de nu använder sig av olika strategier för att ta hand om sin sorg.
Text av Anneli Silvén Hagström.
Anneli är socionom, psykoterapeut och biträdande lektor vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Hon har skrivit avhandlingen To mourn and resist stigma: Narration, meaning-making and self-formation after a parent´s suicide vid Linköpings universitet.
Avhandlingen går att ta del av i helhet här.
