Puberteten kom som en käftsmäll

Den första tiden här var en blandning av svårigheter och ljusglimtar, jag spenderade mycket tid i biblioteket och det var där jag för första gången kunde låta min nyfikenhet löpa amok. Jag läste om alternativ bortom stämpeln som man får vid födseln och jag antar att det sådde ett tankefrö hos mig. Det var så många andra saker som hände samtidigt att jag la det lite på hyllan, i skolan var jag mer än ”bara tjej” och det var oändligt skönt.

Sedan kom puberteten som en käftsmäll.

Jag märkte att folk började behandla mig annorlunda och jag kände en oändlig press att prestera för att möta deras förväntningar, jag var på helspänn och levde i ett slags marathon för att på kortast möjliga tid nå nästa kvinnliga milstolpe. Jag ryser fortfarande när jag tänker på mitt första hångel, det var disco, vi gick i sexan och vi satt på ett bord mer eller mindre i mitten av matsalen och det var mer eller mindre fruktansvärt, men jag ville så gärna bli sedd och bekräftad i mitt arbete. (Förlåt du arma själ som blev min försökskanin mitt i allt det här).

Nu i efterhand önskar jag att jag hade kunnat viska i mitt öra att en könsidentitet inte ska behöva kännas som en prestation eller ett jobb, men det är lätt att vara efterklok.

Det var ett par högst oklara år där och jag är lite ledsen att jag inte kommer ihåg hur jag snubblade in på Egalias (Ett hbtq+ ungdomsgård-ish) hemsida. Jag bara stod och stirrade blankt på skärmen, vad sa det här om mig? Tänk om någon kom på mig när jag gick dit? Tänk om det skulle kännas bra att vara där. Jag var livrädd, men nyfikenheten var större. Plötsligt stod jag där och ringde på klockan och det kändes som att jag skulle svimma vilken sekund som helst. När jag kom in var det precis som i tecknade serier när en glödlampa tänds bredvid karaktärens huvud. Det tog visserligen ett par år för mig att mästra upp modet att säga meningen i ett svep men det var där, på Egalia, när det fortfarande låg på Sveavägen, våren 2011 som jag visste vem jag var.

Jag skulle nog inte kunna vara mer stolt över resan som min mamma har gjort tillsammans med mig. Det var fullkomligt fruktansvärt i början, jag hade nog velat att jag hade kunnat komma ut under aningen mer kontrollerade former men man kan inte ha kontroll över allt här i livet. Jag surfade runt och läste lesbisk fanfiction och glömde helt enkelt att stänga ner fliken när jag gick på toa, min mamma kom in i rummet, såg på skärmen och tappade det. Hon sa det ena och det andra till mig och jag bara frös till is för att om hon reagerade såhär bara på lite lesbisk fanfiction så skulle hon säkert få en hjärtinfarkt om jag sa ”hej mamma jag är egentligen en pojke!” Mamma var otroligt upprörd och jag är så tacksam för all hjälp jag fick av kuratorn på ungdomsmottagningen i samband med det. Jag gick dit vecka efter vecka sprängfylld av ångest och hon höll lugnet för oss båda.

Det tog ett bra tag innan mamma och jag kunde prata med varandra igen utan att jag hade en klump i magen. Jag antar att jag på ett sätt kände att jag inte hade så mycket mer att förlora så en dag tittade jag på henne och frågade lite casually om hon visste något om transpersoner. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att hon skulle vara så kolugn som hon var. Hon ställde några frågor om huruvida man fortfarande kunde ha barn om man var det och så tog hon en paus innan hon försiktigt frågade ”är du en sån då?” Jag minns att jag tänkte ”är det NU det händer?” men jag bara tittade ner i marken och sa ”ja” Hennes svar var precis lika oceremoniöst som hela samtalet, ”ok” och det var väl så jag snubblade ut ur garderoben. En månad senare ringde hon samtliga släktingar i Venezuela och meddelade klart och tydligt att jag minsann var hennes son, att Gabriel var mitt namn och om någon hade något emot det kunde de sluta kalla sig för vår familj. Jag ser fortfarande upp till henne för allt mod hon visade där och då.

Vägen hit där jag befinner mig idag har inte varit enkel, men det har alltid funnits små stunder där jag har kunnat andas ut och jag skulle nog säga att jag har haft tur i det stora hela. All nonsens och smärta har varit värt det, för att det är helt obeskrivligt skönt att vakna upp idag och få vara exakt den jag är.