Läkaren blockerade dörren och outade mig

Innan ni läser vidare, låt mig bara påpeka att jag är priviligerad, fast jag är transperson, fast jag ibland måste gå till doktorn för att jag känner mig sjuk. Jag är verbal, högstatus och kan säga ifrån. Min upplevelse av vårdapparaten är bara toppen av ett dystert isberg av överkörda, tillplattade och osynliggjorda hbtqia-personer, som är skattebetalare och som inte mår bra. Som mår dubbelt dåligt, därför att de vet att influensan eller den brutna armen anses som ett sekundärt problem, underordnat det faktum att sjukvårdspersonalen känner sig besvärad och chockerad av att patienten avviker från normen.

I journalen står inget om diskrimineringen

Enligt journalanteckningarna från min vårdcentral är jag en person som utan anledning blir arg och upprörd. Det stämmer inte med verkligheten. Min ilska kommer inte ur tomma intet. Den beror på att sjukvårdspersonalen först diskriminerat mig. Men det skriver de inte in i journalen. De är ju inte dumma i huvudet. Det skulle ju kunna påverka deras karriär. Då skulle jag ju kunna anmäla dem.

En sköterska på min vårdcentral blir mycket irriterad när jag frågar om hon vet vad en transperson är. ”Ja, det vet jag visst! Du har gjort om dig till kvinna!”, skriker hon. Ja, hon skriker åt mig i det lilla undersökningsrummet. Jag tycker hon är oprofessionell och det provocerar mig, så jag reser mig för att gå. Då tar hon ett fast grepp om min handled och försöker dra mig tillbaka in i rummet. I journalen skriver hon att ”patienten går utan att vilja få rådgivning”. Ingen vill ha råd av en aggressiv motmänniska.

En läkare säger att han ”skulle kunna undersöka mig”. Men han gör ingenting. Jag frågar om han är rädd för att undersöka mig för att jag är transkvinna. ”Ja”, säger han ”jag är ju så ung och oerfaren”. Jag har betalat 200 kronor för att få veta varför det gör ont. Men jag som patient blir ansvarig för att undersökningen genomförs. En annan läkare blockerar dörren till undersökningsrummet för att hon tror att hon ska möta en man. Hon tvingar mig att komma ut som transperson för hela väntrummet för att jag ska få komma in på den bokade tiden. I journalen skriver hon att ”patienten är mycket upprörd”. Men hon undviker att skriva att hon blockerade dörren och outade mig. För hon är ju inte dum i huvudet.

Vem är ansvarig för sjukvården?

Min vårdcentral kallar mig både hon, han och hen. När jag påpekar att jag använder hon som pronomen och har kvinnligt personnummer vägrar de rätta i journalerna. När jag skriver till huvudkontoret för det privata vårdbolag, som sköter Region Skånes vård där jag bor, och förklarar vad som har hänt får jag inget svar. Inte heller går det att få tag på vårdcentralens chef. Han har helt enkelt inte någon telefontid.

Alla tidningar har en ansvarig utgivare. Vem är ansvarig utgivare för sjukvården? Socialstyrelsen ger riktlinjer och rekommendationer. Politikerna gör partipolitiska prioriteringar. Upphandlingen sköts av tjänstepersoner enligt EU-direktiv. Vårdföretagen har en styrelse. Vårdcentralen har en chef. Läkaren är satt att följa Socialstyrelsens rekommendationer. I denna rundgång försvinner ansvaret för att ens möta en patient med hyfs och artighet. Om jag vänder mig till sjukvårdspolitikerna får de inte detaljstyra utan bara fatta principbeslut.

Jag har ett förslag till principbeslut för Regionfullmäktige i Skåne som måste anses ligga inom rimlighetens gräns: att sluta med skitpratet om jämställd vård. Läkare och sjuksköterskor lär sig ingenting om oss transpersoner på universitet och högskolor, så den jämställda vården existerar inte. Den unge läkaren som är rädd för att undersöka mig, vet förmodligen mer om recessiva och dominanta anlag hos möss, än om min kropp. Efter examen, måste sjukvårdspersonalen specialutbildas om oss hbtqia-personer. På arbetstid förstås. Men det har de egentligen inte tid med, svarar somliga anställda hos Region Skåne i enkäter. Det tar tid från det viktigaste, det vill säga att möta patienter. Det de säger är att det viktigaste är att möta heterosexuella, ciskönade patienter.

Men jag och andra arbetsföra hbtqia-personer betalar också skatt som finansierar vården. Vi betalar dessutom de hundralappar det kostar att besöka en vårdcentral. Utan att få valuta för pengarna. Och hur kommer det sig att jag och tusentals andra hbtqia-personer är så dumma att vi varje dag, året runt, går tillbaka till en sjukvård som vägrar se oss? Kan vi inte bara byta vårdcentral? Helt enkelt därför att det inte finns någon annan sjukvård än den heteronormativa och könsbinära.

Om kulturen var som vården

Jag har producerat kulturupplevelser hela mitt yrkesliv. Kultur anses flummigt, det vet ni. Men ingen annanstans levereras produkten så punktligt på utsatt tid. Är det föreställning 19.30, så är det. Vi säger inte till publiken kom tillbaka om en vecka – sisådär – så kanske det blir premiär. Och när man har betalat för biljetten så får man komma in till upplevelsen. Men vi kan föreställa oss en manlig chef för en vårdcentral, som betalat 200 kronor per biljett och som förväntar sig att få se en familjeföreställning en söndag eftermiddag, tillsammans med sin heterosexuella fru och två välartade barn, en flicka och en pojke. Och så föreställer vi oss att vi berättar för denna chef att han måste stanna kvar i foajén medan resten av familjen får gå in i salongen. För så är det ju bara, att alla vita, heteronormativa cismän, som betalat kan inte få se föreställningen. Och sedan kan vi föreställa oss reaktionen hos denna vita, heteronormativa cisman.

Låt inte fördomar blockera akutintaget

På en arbetsplats för barn- och ungdomspsykiatri, där jag föreläste, och där många jobbat mer än 15 år i yrket, trodde alla att de under sitt yrkesverksamma liv aldrig mött en ung person från hbtqia-gruppen. Det är chockerande, eftersom en av fem unga som är engagerade i Sverok definierar sig som utanför det binära könssystemet. Det är chockerande, därför att all sjukvårdsstatistik visar att psykisk ohälsa hos unga i hbtqia-gruppen är mycket vanligare än hos andra ungdomar.

Jag deltar i ett panelsamtal om transbegreppet inom ramen för läkarutbildningen och får veta att läkarkåren är tudelad. Det finns många som viftar bort begreppet transperson som icke-existerande. Osynliggörande är också diskriminering.

Om jag någon gång på ålderns höst får en hjärtinfarkt har jag tre blygsamma önskningar.

Nummer 1: Att fördomar inte blockerar infarten för akutintaget så att ambulansen inte kommer fram.

Nummer 2: Att akutpersonalen bryr sig mer om mitt hjärta än om mitt könsorgan.

Och nummer 3: Att ingen skriker åt mig att jag så länge jag inte är död ska jag bara hålla käften med mitt minoritetsgnäll.