Jag återhämtade mig från min psykiska diagnos

Jag är Jouanita Törnström, 45 år och mamma till två pojkar. Vi bor i en blå villa med tillhörande växthus, som jag älskar att ägna tid i. Jag har svårt för att sitta hemma och ta det lugnt, reser gärna och är social med många vänner. Till vardags arbetar jag som återhämtningskonsult inom psykiatrin i eget företag, kommunikatör för Forum för Brukarinflytande och utbildningsadministratör för RSMH.

Jag har själv en historia av svår depression, ätstörning och Borderline personlighetssyndrom. Kunskapen som livet har gett mig är ingenting man kan läsa sig till, därför vill jag använda den på ett bra sätt för att hjälpa andra.

Skilsmässan

När jag var sju år skildes mina föräldrar och jag tvingades välja mellan mamma och pappa. Jag valde pappa, vilket gjorde att jag sedan helt och hållet tappade kontakten med min biologiska mamma. Sista gången jag såg henne var jag nio. Jag trodde att pappas nya kvinna skulle bli min nya mamma, men hon behandlade mig annorlunda än sina egna barn och det uppstod många konflikter hemma. När mamma försvann förlorade jag även kontakten med mormor och morfar, och under en tioårsperiod dog även farmor och farfar.

Nu i efterhand förstår jag hur mycket det påverkade min självkänsla. Jag kände mig inte älskad av familjen som var kvar, min styvmor fick mig att känna mig dålig och värdelös. Till exempel brukade jag fråga henne om hon tyckte om mig, hon svarade att hon skulle fundera i fjorton dagar.

Som tonåring försökte jag hitta meningen med livet. På nätterna gick jag ofta till kyrkogården  för att komma hemifrån och hälsa på farmor och farfar. Känslan var att jag hade en stor svart tegelsten i halsen, att det var ångest förstod jag inte då.

Ätstörningar och vuxna som ville se

När jag var sexton slutade jag att äta. Hemma var det ingen som ville se det, men en lärare försökte få kontakt när hon såg att jag bara drack kaffe till lunch. Till en början hade jag svårt att öppna mig, då mina erfarenheter gjort att jag inte litade på vuxna, men till slut fick hon mig att gå till skolsköterskan och sedan en psykiatriker.

Den här läraren betydde otroligt mycket för mig. När jag inte ville gå ensam till psykiatrikern satt hon med på samtalen och när jag inte ville att familjen skulle få veta respekterade hon det. Hon gick utanför ramen och gjorde det lilla extra, det var guld värt.

Åren gick men jag fick aldrig någon diagnos förutom depression. När jag 23 år studerade jag till sjuksköterska i Finland, där jag började må sämre. Jag hetsåt, hade självmordstankar och bestämde mig för att jag inte skulle överleva millennieskiftet. Jag såg inget värde i att leva, hade knappt träffat min pappa de senaste åren och längtade efter min döda farmor. Det som räddade mitt liv då var en planerad resa till USA som jag av lojalitet bestämde mig för att åka på först.

”Jag skulle inte överleva min födelsedag”

Efter studierna började jag arbeta som sjuksköterska i Uppsala. Jag hade en stor press på mig själv och självmordstankarna kom tillbaka. Den här gången bestämde jag mig för att inte överleva min födelsedag, och överdoserade tabletter. Någonting inne i mig fick mig att ringa efter hjälp och hamnade då på intensiven. Två dygn senare skickades jag hem utan kontakt med psykiatrin.

Några dagar senare fick en vän mig att söka hjälp på psykakuten. På min födelsedag fick jag besked om att jag skulle läggas in, av en överläkare mitt i en korridor med dåligt bemötande. Jag blev förbannad och lyckades rymma. Från bussfönstret såg jag vårdpersonalen som sprang efter mig. Efterlyst av polisen hann jag fira min födelsedag på restaurang med vännerna, och åka till Ikea för att köpa en sänghimmel innan jag blev hämtad.

Jag blev inlagd på slutenvårdsavdelningen i sex veckor och gjorde under tiden ännu ett självmordsförsök, genom att hoppa från ett öppet fönster många våningar upp. De svåra skadorna och påföljande operationer gör att jag än i dag har dagliga smärtor och lever med en sexprocentig invaliditet, men jag kan gå, Att det fanns ett öppet fönster på avdelningen gör mig besviken. Under inläggningen fick jag även veta att jag har Borderline personlighetssyndrom. Då tänkte jag att det var kört och trodde inte på personalen när de sa att det kan bli bättre. Jag var så negativ till allt.

Min återhämtning

I dag ser mitt liv helt annorlunda ut. Vägen till ett bättre liv var bland annat möjligt tack vare min fantastiska kontaktperson Anette som aldrig givit upp hoppet om mig. Mediciner hjälpte mig att ta mig upp ur mörkret och DBT (Dialektisk beteendeterapi) var även precis vad jag behövde. Terapi där jag lärde mig om strategier för att leva här och nu. En annan avgörande faktor var att jag fick kontinuitet inom vården, med några få samtalsterapeuter och läkare. Jag har även vänner som alltid funnits där och kämpat för mig, och år 2002 träffade jag min man. Han såg mig för den jag var utan att döma mig. Äntligen kände jag att jag var viktig för någon.

I dagsläget har jag ingen kontakt med psykiatrin och behöver inga mediciner. Självklart är jag inte immun mot psykisk ohälsa men jag tror inte att jag behöver komma till helvetesgapet igen. Jag är återhämtad och lever ett bra liv utan diagnos idag, med mina pojkar som behöver en välfungerande mamma. Förr var jag ensam och ville ge upp livet, men nu är jag tacksam över att det inte blev som jag ville.