Ge en gåva

Allting föll på plats till slut

Jag identifierar mig som man med transbakgrund. 1998 föddes jag som flicka, men växte upp till att bli en man. Något som för mig är mycket mer än min fysiska kropp.

Trans för mig innebär att de olika aspekterna av kön inte riktigt hör ihop. För min del har jag eftersträvat efter att få mitt psykologiska, juridiska och biologiska kön att matcha varandra med hjälp av hormonbehandling och kirurgi. Alla transpersoner vill inte och behöver inte göra det. Trans är ett brett begrepp och alla har olika känslor och behov kring sin könsidentitet. Man bestämmer själv vad man vill ha hjälp med av vården, om man nu ens vill det. I slutändan handlar det om att en ska må bra i sin kropp och sitt psyke!

Jag kände redan som liten att jag inte passade in i något av facken. Jag hade svårt att placera mig själv i dem. Jag kunde relatera mer till de egenskaper som anses vara “kvinnliga”, men fysiskt och socialt ville jag vara en av killarna. Jag förstod inte varför, men det var så och jag var stolt över den jag var. Jag var duktig på mycket när jag var liten, jag älskade att sy, snickra, leka med lego, bilar, men även mjukisdjur och dockor. Mina intressen har alltid varit breda, och så ännu idag. Jag umgås generellt mer med tjejer/kvinnor för att jag upplever att det finns ett djup och värme hos kvinnor som män kanske inte uttrycker i samma utsträckning. Men i dagsläget känner jag män som har visat även den typen av djup och värme. De männen ser jag upp till. Det är det som det innebär att vara man, för mig.

När jag senare kom in i puberteten gick jag hastigt in i en depression som sedan varade i sex år. Det började hända saker med min kropp som jag inte ville. Jag försökte att acceptera det och anpassa mig, men jag kunde helt enkelt inte föreställa mig en roll som tjej/kvinna under livets gång. Jag kunde inte se en framtid helt enkelt. Det var då som mina suicidala tankar och känslor började dyka upp. Nånting jag fick stå ut med länge, mamma sa alltid “Vänta ut bara, det kommer bli bättre. Jag lovar det.” Mamma hade rätt. Idag lever jag mer än jag någonsin känt att jag gjort. Allting föll på sin plats till slut.

Det bästa med att vara trans, för mig, är den breda erfarenheten jag har av att ha upplevt ”båda sidor”. Att ha haft östrogen i kroppen som format mitt psyke som det gjort, men även att känna och märka skillnaderna efter 5 år av testosteron. Jag är också glad över att jag växt upp med att få kvinnliga egenskaper och har nu i efterhand hittat en mjuk maskulinitet att landa i. Som är varm, öppen och skamfri. Att vara kille under grundskolan och gymnasiet kan vara tufft i och med machonormen. Jag är stolt över att jag stod upp för min transidentitet och vågade stå emot att falla in i ramarna för hur en ”typisk” kille/man bör vara.

Det mest utmanande med att vara trans är samhällets fack och normer i helhet, och mina inre konflikter. Jag berättade tidigare att jag eftersträvat att alla aspekterna av kön ska höra ihop, och mina inre konflikter handlar om just det. Är det exempelvis jag som vill genomgå nedre kirurgi, eller skapas de känslorna av normerna för hur en manskropp ska se ut? Det utmanande är det som pågår i hjärnan i mitt fall, att man himla gärna vill höra till och se ut som alla andra av samma könstillhörighet. Det är tankar som dyker upp i särskilda situationer, efter gympassen, under solsemestern, i badhallen. Jag brukar tänka att tiden ska få gå lite, innan jag tar några större livsavgörande beslut. Tankarna är ju trots allt normala, oavsett vad det handlar om så vill vi människor känna tillhörighet och gemenskap. Vare sig det gäller våra fysiska kroppar, intressen eller kulturer. Det viktigaste är att man tar ett beslut som gynnar en själv i slutändan.

Min dysfori är kroppslig, det själsliga känner jag har fallit på plats med tid, terapi och behandling. När min könsdysfori är som värst tänker jag att det gäller att härda ut i stunden och bemöta de tankarna som dyker upp. Reflektera kring varför de dykt upp och vad det är jag vill. Ju mer man bemöter tankarna istället för att fly eller trycka undan ju mindre blir ångesten så småningom.

När jag känner eufori känner jag en lycka som känns både kroppsligt och själsligt, det är bara en stor känsla av välbehag i hela kroppen. Jag kan känna att jag blir euforisk när jag lyssnar på musik eller tittar på filmer som framkallar lycka hos mig. Jag kan också få det när mitt liv tagit en vändning mot nånting bättre, eller när jag kämpat för nånting jag velat ha, och fått det. Stora saker som små, eufori ger mig hopp och håller mig motiverad. Jag kan få gåshud, adrenalinkickar och le eller gråta av lycka.

Något som hjälpt mig enormt mycket i sökandet efter min identitet är kontakten jag bildat med andra som förstått mig, sett mig och visat ödmjukhet. Det har varit alla sorts människor, vänner, kuratorer, psykologer, lärare, fältassistenter. Men också mina intressen och passioner som utvecklats genom åren, det har varit en stor bidragande faktor till min identitetsbildning i helhet, inte bara i min könsidentitet utan hur och vem jag vill vara som människa, och man.

Vad jag saknat när det kommer till trans är information, jag gick länge under min barndom och kände känslor och det fanns tendenser men jag hade inga ord för hur jag kände. Det brast i information på den tiden, jag tror att information kan rädda liv. Men sedan även en öppenhet och självklar acceptans från samhället. Det är självklart att man kan vara trans, det är inget konstigt, inget nytt. Så vill jag att det ska kunna kännas. Jag har haft tur på den fronten, men många har inte den turen.

Jag har inte själv blivit direkt utsatt för diskriminering, men det som är diskriminering är just detta med omklädningsrum på offentliga platser. Badhallar och gym om man inte riktigt “passerar” som den könsidentitet man har ännu, eller om det är så att man är icke-binär så tror jag att man kan känna att det inte finns plats för en, nånstans.

Jag upplever att det har funnits mycket fördomar, men som minskat de senaste åren just för att ämnet har kommit upp i debatter och fler transpersoner har medverkat i serier och filmer. Transpersoner har uppmärksammats mer helt enkelt och det kanske har lett till mer förståelse. Jag möter inga fördomar i dagsläget, men jag har bemött många frågor från nyfikna personer som berör ämnet. Det jag har gjort är att jag har förklarat för dem pedagogiskt och refererat till mina egna erfarenheter som transperson. Jag förstår att det är svårt för andra som inte känner såhär, att ställa frågor på “rätt sätt” eller veta exakt hur man ska uttrycka sig. I och med att det inte finns så bra information om detta. Jag tänker att det finns mycket fördomar för de som känner att de inte vill gå helt från det “ena könet till det andra” (dvs att man är binär transperson) utan de som är i andra spektrum, icke-binära och transpersoner som inte vill eller känner att de hör till något av facken. Det är mer fördomar där och mycket svårare i samhället, än när man är en så kallad binär transperson. Samma sak gäller ju där, vi behöver lyfta fram allas historier för att bygga en fundamental förståelse kring kön och könsidentiteter i stort.

Det som gjort att jag själv orkat är mina visioner om hur jag vill att min framtid ska se ut, att jag haft hopp om en framtid. Annars är det vänner och andra i liknande situationer som hjälpt mig att orka och härda ut, men också vården. När jag precis kom ut som trans år 2012 gick jag i en stödgrupp för transpersoner som jag hittade via RFSL, Transit hette den. Där fick jag träffa andra som också var trans och jag kände en stark tillhörighet och kände mig mindre ensam. Jag tror att det är viktigt att bygga upp ett socialt nätverk runt omkring sig så att man alltid har folk att falla tillbaka på när det blir sådär tufft. Se framåt har också hjälp, hur vill jag känna när jag blir äldre, hur vill jag att livet ska se ut.

Mest stolt över mig själv är jag när jag tagit större kliv för mitt välmående. När jag sökte terapi och när jag bytte ut dåliga vanor mot bra vanor, så som att sluta dricka alkohol, sluta röka, istället träna, ta hand om min kropp, prioritera sömn och mat. Även stunder då jag haft tålamod trots att jag befunnit mig i en situation som känts hopplös, men framförallt är jag stolt över när jag handlat aktivt för att förbättra mitt liv. När jag trodde att jag aldrig skulle orka jobba på grund av min depression och när jag fick första provjobbet efter att ha haft såna tankar länge. När jag vågat slänga mig ut i det okända och kämpa för det jag tror på helt enkelt.

Mitt bästa råd till andra som befinner sig i en tuff period i dagsläget är att utveckla tålamod och ödmjukhet gentemot dig själv. Agera smått och i din egen takt. Ångest kommer komma och gå under olika perioder i livet, men att hitta verktyg till att hantera den är det finaste man kan göra för sig själv. Våga ta hjälp, framförallt av professionella, och funkar inte hjälpen så måste man vara ärlig mot sig själv. Man får säga till när en behandlingsform inte fungerar, eller när man inte får ut bra samtal med sin kurator/psykolog, man får byta. Testa dig fram, tills det till slut känns rätt för dig. Pauser är också bra mitt i allt kämpande, våga ta pauser när du inte orkar kämpa och lita på att du kommer dit du vill till slut. Det är bara du som kan bygga ditt liv så som du vill ha det, och ge dig själv det du behöver. Det är helt okej att inte orka också, det kommer styrka senare!