Det är svårt att få kompisar i den här åldern

Foto: Martin Brusewitz

Jag tänker ofta på när jag kom till Sverige för 35 år sedan. Hur viktigt det kändes att vara duktig och hitta ett jobb. Passa in, fast man inte kunde språket eller kulturen.

Det var lite jobbigt, men jag och min man var starka tillsammans och kämpade. Jag känner mig stolt över att ha jobbat så hårt i mitt liv. Man räknades mer då.

Men utan jobbet känner jag mig tom och meningslös. Pensionärslivet blev inte som jag trodde. Jag och min man skulle resa mycket. Till varmare länder, fly de hemska svenska vintrarna. När han dog försvann allt jag hade. Planerna, drömmarna.

I stället blev jag ensam, med dålig ekonomi. Pensionen räcker till mat och hyra, men inget mer. Man blir instängd utan pengar. Man kan inte hitta på något. Jag sitter här hemma och har inget att göra. Förutom disk och matlagning. Barnen måste bjuda mig om vi ska göra något, det är en jobbig känsla. Jag kan inte ge tillbaka, som jag gjorde förut. De har inte sagt nåt om det, men det är så jag känner.

Pandemin gjorde allt värre. Kände mig fängslad inne i min lägenhet.

Men nu kanske det blir bättre. Jag hoppas att dottern och barnbarnen vågar komma till mig oftare. Jag glömmer allt negativt när jag träffar dem.

Men sedan har jag inga andra att träffa. Det är svårt att få kompisar i den här åldern. Jag har frågat mina grannar om de vill promenera tillsammans, men de har redan en grupp som de går med. Har också kollat upp på nätet efter pensionärsföreningar, men har än så länge inte hittat något som passar mig.

Synd att mina andra barn bor i Göteborg. Saknar dem varje dag. Och syskonen, som är över hela världen. Vi har inte setts på många år. Hade jag haft bättre ekonomi hade jag kunnat resa till dem. Precis som jag och min man pratade om att vi skulle göra.

Shahla, 74 år

Berättelsen är hämtad ur Minds må bra-guide “Livets glada dagar”

Tema ensamhet