Supergullvivan

Min äldsta barndomsvän var så söt när vi gick i lågstadiet (i dag är hon en skönhet). Hennes hår var långt, tjockt och mörkbrunt och ögonen lite sneda. Själv hade man så tunt hår att öronen stack ut och mamma fick klippa med nagelsax.

Vi skulle ha skolpjäs och klä ut oss till vårblommor. En fick vara älva och ha fin klänning och säga “Våren är här” så alla blommor kunde komma fram och läsa töntiga verser om just sin blomma med pipiga röster.

På den tiden, jag skriver så eftersom jag med hela mitt hjärta önskar att det inte är så i dag, skulle klassen rösta om vem som fick vara älva. Jag var sjuk när de röstade, när jag kom tillbaka fick jag veta att min söta vän skulle vara älvan, jag fick vara gullviva.

Jag minns än i dag hur glad jag blev. Det fanns inga negativa känslor som avundsjuka. Gullviva var min favoritblomma och hon var den sötaste älvan jag kunde tänka mig. Åren gick men jag behöll den inställningen.

Det tog många år innan jag fattade att inte alla känner så, i dag vet jag att många önskar att de vore någon annan. Jag har fattat hur ledsna, speciellt tjejer, kan bli av bilder i tidningarna på alla vackra kvinnor utan skavanker. Samma tidningar som skriver saker som “Du duger som du är” eller “Du är okej, ingen är perfekt”.

Enligt mig är det dumheter! Jag duger inte som jag är. Jag är bäst för den jag är – och det är en stor skillnad. Jag vill inte höra att ingen är perfekt. Jag är superduperperfekt och likaså alla mina vänner! Självklart kan och ska jag bli bättre, men just i dag är jag det perfektaste exemplaret av mig själv. En supergullviva.

Även om jag har (många) stunder då jag tror att jag är den hemskaste personen i universum, och helst borde upphöra existera på stubben, är min grundinställning att jag är helt perfekt. Jag önskar att alla kunde känna så, jag vet inte varför jag har gåvan. Men jag hittade en bra sida om självförtroende och jag tror att det är vad det kallas.

För dig som har missat det: du är perfekt som du är!