Psyko-sticka

Sitter med fönstret öppet, har fötterna på elementet och en katt bredvid mig. Hon har lagt sig på min fot, hennes sätt att få mig kvar på samma ställe en stund. Vi njuter av vårluften. Jag lyssnar på fåglarna som kvittrar (och två bebisar som skriker i kör) och förundras över en slags varm känsla i bröstet.

Hörde av en kompis att det tydligen finns en “rynk-sticka”, med den kan man se hur ens rynkor försvinner (hemska tanke – jag älskar mina). Ungefär som en tand-sticka som visar hur vita ens tänder blir.

Jag skulle vilja ha en psyko-sticka. Anledningen är att jag liksom inte fattar när jag gör framsteg. Visst märker jag att jag inte har vanföreställningar längre, eller att jag inte måste räkna år i huvudet en gång i kvarten, men de där småsakerna missar jag.

En bra idé är att föra minnesdagbok, men seriöst -vem kommer ihåg det! Jag har sagt det förut men det är värt att säga igen: man måste vara frisk för att få vara sjuk. Och när man är frisk vill man bara glömma skiten.

Min resa är långt ifrån klar, men jag kan dela med mig av några av anledningarna till den gnutta värme jag känner i bröstet:

1. Arbetsförmedlingens rehab har fångat upp mig och hjälper mig så jag slipper bada i fakturor och istället kan ägna mig åt frilansande.

2. Jag har börjat dra räkningar på autogiro.

3. Jag prenumererar på linser som kommer i brevlådan och dras på autogiro.

4. Jag har fått in rutinen att lägga in varje möte, stort som smått i mobilen – med påminnelse. I mobilen har jag även gps som hjälper mig att inte gå vilse. Där finns också en reseplanerare, utmärkt när man råkat gå hemifrån utan att kolla upp vart man är på väg.

5. Jag validerar mig själv – det vill säga jag förlåter mig själv för att vara en klant ibland.

Jag jobbar på att göra denna lista längre. Den kan ju vara lite som en psyko-sticka.