Om – min gamla mamma

    Mor, snart 90 år, bor ensam i egen lägenhet med hemtjänstbesök mellan tre och fem gånger dagligen. En månad tidigare trillade hon och bröt lårbenshalsen och går nu bara ut med rullatorn när hon glömmer att hon inte har koll på kropp och knopp.

   Den 17 april 2021 skriver jag ett mejl till mors kontaktperson inom hemtjänsten.

”Hej!

Situationen hos mor känns nu ohållbar.

   Mor ringer till mig, min syster, min bror, min svägerska, min svåger och bara gud vet vart mer. Jag orkar, kan inte, vill inte svara på fler än max tre-fyra samtal per dag (ibland inte alls) av de upp till 20 som hon kan prestera till mig varje dag. Hon ringer även mitt i natten ibland – kanske orolig och kan inte sova. Hon har alltid tidigare haft god nattsömn.

   Allt överskuggande ämnet är ”ta mig härifrån – jag orkar inte längre – mitt huvud hänger inte med och jag är så ensam”

   Inte ens en solig dag ger henne glädje längre.

   Jag har berättat för henne att jag så gärna hjälper henne men att det är hon själv som måste säga ja till att flytta när biståndsbedömaren frågar henne. Hennes svar blir ”se till att hon inte bryr sig om vad jag säger för jag vill härifrån – NU – orkar inte längre” ”snälla – var med mig när jag träffar henne så du kan rätta till!”

   Säger hon så till er när ni kommer till henne? Eller är det bara till oss?

   Vad kan ni i hemtjänsten göra för att hjälpa henne och oss till ett boende där hon kan känna trygghet och slipper ensamheten?

   Vad kan jag/mina syskon göra? 

   Ska vi ansöka en fjärde gång?

   Hjälper det?

    Ur djupet av mitt hjärta – sorgen över att ha en mor som sitter på sängkanten vickande med foten – ensam, virrig, rädd och maktlös – pickande på telefonen …gör även mig olycklig.

   Vänligen Mona Noreklint”