Lite om ärr

På min mage, i höjd med naveln har jag ett pyttelitet ärr. Det är så litet att man knappt ser det med blotta ögat. Det är ärret efter den operation jag gjorde i april. Den operationen som räddade livet på mina två döttrar och gjorde denna lilla familj så innerligt lycklig.

Under en timme fick jag ligga blickstilla medan en läkare gick in i min mage, ända in i livmodern, med en lång, smal nål. På nålen satt en liten kamera, så alla i rummet utom jag kunde se på en skärm in i min mage. Där fanns också laser, som läkaren använde för att med en stråle bränna av de blodkärl som band mina bebisar samman.

Att ligga blickstilla i en konstig position med mina nittioplus-kilo, foglossning och diverse krämpor är och förblir den största bedrift jag gjort i mitt liv.

Varje gång läkaren brände av ett blodkärl hördes ett ljud. Jag räknade till fyra, sen försvann jag någonstans. Läkaren berättade senare för min pojkvän att jag hade somnat. Jag tror jag svävade uppe i taket, men jag vet inte så noga.

Men den fysiska smärtan var ingenting mot väntan på återbesöket dagen efter. Långsamt tickade klockan på mot elva då vi hade tid.

– Det är det här som är det jobbiga med mitt arbete, sa läkaren.

Han berättade att själva operationen i sig inte var problemet, men tyvärr kunde han bara i cirka hälften av fallen rädda bägge bebisar och det jobbiga var att behöva ge dystra besked. När han plockade fram ultraljudsutrustningen blev jag en feg fis och bad honom ha min skärm släkt. Istället höll jag och min pojkvän varandras händer medan vi höll andan.

– Jag ser två hjärtan slå, sa läkaren efter en evighetslång tystnad. Jag tror det är de vackraste ord jag hört i mitt liv.

Dagarna som följde hade jag ett blåmärke på magen, stort som en handflata. Hålet sprack några gånger och det sipprade ut blod. Dessutom var jag kantstött i själen av förståeliga skäl.

Men det fina med tiden är att den läker alla sår, kvar blir ärr, stora och små. Eller som de i själen – osynliga. Jag tänker att ärren kanske hjälper oss att bearbeta det jobbiga och onda. Man ser med blotta ögat hur det blir mindre och slutligen bleks bort. Och när jag tänker så kan jag inte låta bli att tänka på alla de osynliga ärr man går och bär på.

Om den mycket lilla pricken på min mage kan rymma så mycket historia, då får man inte glömma hur mycket många av oss bär på som inte syns alls. Eller att de såren också läker, bleknar och ibland försvinner.