Lip-dag

Lip-Tove på Ångestloppet

Min bästa barnkompis som fyller fem bjöd mig till sitt kalas som var i dag – i oktober, november, december, januari och februari – så att jag säkert skulle komma ihåg. Men i dag har jag varit lite lipsill. Nu ljög jag – jag har asbölat. Såndär gråt som kommer från magen, axlarna, armarna och bröstet.

Mest grinade jag för att jag grinade, jag gör oftast det. För jag tycker så synd om alla som tycker synd om mig för att jag grinar – då grinar jag mer. Men jag grinar också över skavet och över den enorma sorg jag faktiskt bär på.

Hela dagen har jag bölat, jag smet iväg till toaletten inne på Leklandet med jämna mellanrum, för att lätta på trycket (jag är expert på att göra det snyggt och effektivt). Resten av tiden var supertrevlig. Jag har sådana dagar ibland. Länge har jag trott att det är vad som är felet med mig. Men i dag kom jag på: det är ju just det som är rätt med mig!

Vad som egentligen har hänt är att jag, i brist på annat, hittat ett sätt att överleva. Alternativen är bara två: stanna hemma och lipa – eller gå på kalas och lipa (att gå på kalas och bita ihop är för mig inget alternativ – man vill ju inte bli atombomb och gå upp i molekyler).

Jag är en sån som väljer kalas. Min familj och mina vänner får en lip-Tove, men en Tove som klarar sig själv och skrattar högt emellanåt. En Tove som har valt livet.