Linnéa: Allt blev inte perfekt för att jag hittade kärleken
I samband med Alla hjärtans dag brukar människor delas upp i två olika grupper: de lyckligt kära och de olyckligt ensamma. Men går det verkligen att sätta ett likhetstecken mellan att vara kär, och att må bra? Och är en partner egentligen nödvändig för att få uppleva kärlek? Linnéa Persson, skribent hos Mind Unga, berättar om hur hennes jakt på romantisk kärlek inte har varit värd mödan.
Ända sedan jag såg min första disneyfilm har jag drömt om min ”Prince Charming” och föreställt mig hur underbart mitt liv skulle bli när jag väl hittat honom. Tiden gick och jag väntade och väntade. Mina kompisar hade sina första förhållanden medan jag fick nöja mig med kärleksfilmerna. Bortsett från några pussar vid busshållplatsen på lågstadiet var det efter ett fotbollsläger i sexan som hela min kropp plötsligt blev varm när jag skulle säga hejdå till en av killarna. När vi blev ihop strax därpå var mina förväntningar skyhöga av all väntan. När den första pussen inte fick mig att tappa andan eller ramla av stolen som i filmerna drog jag slutsatsen att det här minsann inte kunde vara kärlek och gjorde slut.
Jag blev äldre och började dejta, fortfarande ovetandes om vad kärlek var men desperat efter att hitta den. Jag var en osäker tonårstjej utan tidigare erfarenhet av killars uppmärksamhet, intimitet och hade en romantiserad bild av dejtingvärlden. Jag fick komplimanger i stil med “Fan vad sexig du är!” eller ”Vilka jävla pattar du har!” och började bygga vad jag trodde var ett självförtroende. Det var en helt ny värld där alla levde utefter sina egna regler, som jag inte alls förstod mig på. Jag var inte där för att spela några spel, jag ville hitta kärleken.
Det gick så långt att jag började ifrågasätta om jag ens kunde bli kär, det kanske var något fel på mig. Alla andra verkade ju vara ute efter i princip samma sak, ”sex, sex, sex, varför ville alla bara ha sex?”. Det finns människor där ute som till och med tjatar sig till sex, människor som betalar pengar för sex och de människor som tycker det är okej att försöka ha sex med någon som sover.
Den här perioden av dejtande har påverkat mig mer än vad jag vill erkänna. Delar av mitt självförtroende är fortfarande byggt på andras åsikter om mig. Jag har svårt att se min kropp som något annat än ett verktyg för någon annans njutning. Jag är någon man kan ligga med men jag är inte tillräckligt snygg och snäll för att bli kär i.
Blev kär tillslut
Helt plötsligt satt jag där hopplöst förälskad. Okej, riktigt så enkelt var det inte men jag hittade till slut en kille som jag faktiskt blev kär i och som också blev kär i mig, sa han i alla fall. Med honom var allt annorlunda! Tidigare hade jag inte velat ha någon kille nära, jag hade till och med dragit slutsatsen att pussas inte var något jag tyckte om helt enkelt men oj vad jag hade fel. Allt jag ville var att pussas och vara nära det var bara en fråga om trygghet, något som han verkligen fick mig att känna.
Det som kändes så perfekt till en början visade sig dock vara en mindre sagolik disneyfilm. Jag insåg att jag hade varit så upptagen med att hitta kärleken att jag inte ens hade reflekterat över varför jag ville hitta den eller vilka egenskaper jag sökte hos en partner. Jag gick in i ett förhållande, utan tidigare erfarenheter med en helt ny, superstark känsla i min kropp som jag helt och hållet uppslukades av. Att jämföra kärleken med en drog är faktiskt inte helt fel, åtminstone inte i det här fallet. Jag blev så beroende att jag inte kunde avsluta relationen trots att jag visste hur dålig den var för mig.
Mina tidigare dåliga erfarenheter med killar gjorde att jag blev positivt överraskad av minsta grej. Jag hade heller inga tidigare förhållanden att jämföra med så jag visste inte om det jag bad om var för mycket. Jag förstod inte att det som för honom var för mycket skulle kunna vara en självklarhet för någon annan. Många av de delarna jag drömt om i ett förhållande fanns ju där. Jag fick den där extra familjen, till och med nya småsyskon som jag älskade att umgås med. Jag fick känna närhet och intimitet så som det ska vara med samtycke och utan obehag. Som om inte det vore nog fick jag bekräftelse varje dag vilket mitt självförtroende i stunden älskade. Jag frånsåg allt det dåliga i tron om att kärleken övervinner allt. Jag stannade kvar trots att jag visste att jag behövde gå, vilket var orättvist mot oss båda.
Uppbrottet var oundvikligt
Ett år fyllt med känslor slutade i ett uppbrott med minst lika många. Ilska, saknad, ånger, lättnad, besvikelse och allt på samma gång! Jag har varit med om en del i mitt liv men aldrig har jag behövt gå igenom något så personligt på det här sättet. Det var jag som blivit dumpad, jag som varit kär och jag som skulle behöva ta mig tillbaka upp igen! Ingen annan hade varit i det här på samma sätt som jag hade. Trots att min familj inte alltid kunde förstå så fanns de alltid där för mig vilket jag är ovärderligt tacksam över. Jag jobbade även under den här perioden och överraskande nog var den distraktionen väldigt bra för mig. Att tvingas tänka på annat emellanåt var hjälpsamt men för mig var det också viktigt att bara få ut alla känslor så jag grät och grät och grät.
Det är inte så enkelt som det är på film
Nu efter att jag har fått uppleva mitt första längre förhållande är mina tankar kluvna. Livet vändes inte upp och ner, mina problem försvann inte och allt blev inte perfekt bara för att jag hittade kärleken. Min dröm om att hitta den rätta finns fortfarande kvar men den har förändrats. Den dröm som hela mitt liv tidigare kretsat runt är inte alls lika högt prioriterad idag. Jag har insett att jag måste kunna ge mig själv de där sakerna, att jag inte kan fortsätta gå och vara beroende av någon annans närhet och bekräftelser för att känna mig sedd och älskad. Jag har insett hur mycket kärlek jag redan har i mitt liv och att jag måste värdesätta den. Framför allt har jag insett att allt inte är så enkelt som det är på film. ”Ja det är väl självklart, det är just det… en film, inte verklighet”, kanske många av er tänker nu. Men det är inte alltid självklart, gränsen är inte alltid tydlig och allt är inte svart på vitt. Jag hade ingen aning om att kärlek kunde vara så smärtsamt men samtidigt så underbart. Att man kunde älska någon och hata den på samma gång.
Jag vill inte krossa någons drömmar. Jag har haft ett längre förhållande och är 20 år gammal, livet har mer att ge (hoppas jag i alla fall). Det jag vill är att ingen ska sluta leva för att de har fullt upp med att hitta någon att bli kär i. Livet erbjuder mycket mer kärlek än den en partner kan ge och att stressa sig igenom sina tonår för att försöka hitta den var inte värt det.
Text av Linnéa Persson