Ge en gåva

De sa att sådana som jag borde förintas

För några veckor sedan slöt Stockholm upp i en av årets största folkfester. Prideveckan är ett viktigt tillfälle för queera att fira de framgångar som hbtq-rörelsen uppnått. Än finns dock mycket att göra – enligt Folkhälsomyndigheten kvarstår en högre förekomst av psykisk ohälsa och suicidförsök bland hbtq-personer, jämfört med befolkningen i stort. Karin Wilson, redaktionsmedlem i Mind Unga, vittnar om hur homofobin påverkat hennes liv.

Jag var femton år gammal när jag kom ut. Det var med skakiga fingrar som jag skrev till min syster på mobilen att jag ”tror att jag kanske gillar tjejer också”. Samma dag berättade jag det även för mina föräldrar. Min familj tog det väldigt bra. Faktum är att de inte ens ifrågasatte det alls, utan bara accepterade det direkt som om jag inte precis hade kommit ut, utan snarare som om jag berättade att jag skulle ha sovmorgon nästa morgon. Min familj och min bästa vän var de enda som visste om min läggning den där våren när jag var femton år.

Åsikterna om homosexualitet snurrade i mitt huvud

Nu återstod det bara att berätta för resten av kompisarna. Jag kommer ihåg så väl hur jag skrev ett meddelande till en av mina nära vänner om hur jag har insett att jag gillar tjejer, men jag raderade det. Det var någonting i mig som fick mig att tro att hon inte skulle acceptera mig, trots att hon är den mest accepterande personen jag känner. Allt jag tänkte på var hur jag har hört folk i min ålder prata om hbtq. Killarna i grundskolan som kallade varandra för bögar om de inte vågade äta upp potatisbiten som någon hade tappat på det smutsiga golvet i matsalen, diskussionerna i klassrummet med klasskompisar som säger att ”de är ju inte normala”.

Alla ord och åsikter snurrade runt i mitt huvud. Jag var inte normal, jag var annorlunda och konstig.

Något år gick, och nu visste de flesta runt om mig att jag var homosexuell. Jag hade pratat om det på mina sociala medier och visade stolt upp min första flickvän på Instagram. Det kändes bra, och jag var stolt över mig själv. Mina vänner var otroligt accepterande och behandlade mig inte annorlunda efter att de fick veta, vilket kändes otroligt skönt. När de pratade om killarna de gillade kunde jag prata om tjejen jag gillade utan att det blev ett helt nytt samtalsämne.

Att vänja sig vid mordhot

Dock fanns det människor som inte accepterade mig. På sociala medier kunde jag få meddelanden där det stod att jag tillhör en grupp som borde förintas, och att jag inte borde ha samma rättigheter som alla andra. Jag kunde till och med få ta emot mordhot och bli uppmanad att begå självmord. Om jag gick in på dessa profiler var det antingen fejkade konton, eller så var det helt ”normala” killar som bodde i samma stad som mig och spelade innebandy eller hockey.

Jag frågade ofta mig själv: ”var kommer dessa åsikter ifrån?” och jag har fortfarande inte kommit fram till ett konkret svar. Kanske hade dessa killar påverkats av varandra? De förknippade ordet bög med ordet fegis eller tönt, inte ordet människa. Faktum är att jag ibland inte kände mig som en människa när jag fick ta emot dessa kommentarer.

I dag kan jag med handen på hjärtat säga att jag faktiskt inte blir upprörd av de hårda orden jag behöver ta emot, och det är inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag har blivit så van.

Homofobin gör ont

Allt detta får mig att fundera på hur världen ser ut. Vi lever i en värld där homofobi är så vanligt att man vänjer sig vid det. Man blir van vid att bli diskriminerad för vem man älskar. Jag förstår verkligen inte hur någon kan hata mig eller vilja döda mig bara för att jag har en flickvän som jag är kär i. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på de unga människor som inte vågar komma ut efter att de har fått höra vad som sägs om homosexuella. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på de som har fått utstå trakasserier, diskriminering och misshandel på grund av vem de älskar. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på allt som vi måste stå ut med. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på homofobi.

 

Karin Wilson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Relaterat innehåll

Far och dotter i en biosalong, teckning i röda och svarta toner. Pappan gråter.
Ellen Nilsess blogg

Ella: Jag önskar att pappor vågade gråta

Könsnormer påverkar hur vi beter oss, pratar och uppfattas i olika sammanhang, utifrån vår könstillhörighet....

Own wordsMäns psykiska hälsa

Det är okej att inte vara okej

Det är aldrig lätt att ta bladet från munnen. Att säga dom där första orden,...

Own wordsÖvergrepp

Det är okej att inte ha svar på allt

Jag är Carl-Robin Larsson. 25 år gammal. Bosatt i Stockholm tillsammans med fästman och hund....