Ge en gåva

Jag vet alltid var närmsta skyddsrum ligger

Många menar att framtidsoro är en del av att växa upp. Och så är det nog, i viss mån, men vår generation är den första på länge vars uppväxt präglas av globala kriser som avlöser varandra. Andelen unga, 15–24 år, som uppger att de oroar sig för framtiden har ökat från 29 procent 2019 till 34 procent 2020 enligt Ungdomsbarometern – en siffra som spås öka ytterligare.

Jag gick andra året på gymnasiet när coronapandemin kom. Skolan bad oss ta med alla böcker vi hade, och bereda oss på två veckors distansstudier. Jag minns stämningen i korridoren; den var förvånansvärt munter, nästan sprudlande. Vi var unga, vi var naiva och vi såg fram emot två veckor med sovmorgon.

Så småningom blev veckorna till månader, och månaderna till år. Vi tillbringade nästan halva vår gymnasietid framför en skärm. Sovmorgnarna vi sett fram emot fanns inte mer, de var inlindade i ett töcken av ensamhet och svettiga sängkläder. Min enda rutin var att dricka eftermiddagste framför presskonferensen klockan två. Lagom till programpunkten ”Antalet dödsfall globalt” hade teet svalnat så pass att jag kunde ta en första klunk. Myndighetspersonerna sa ofta att det var de unga som spred den dödliga smittan. Jag skämdes över att jag fortfarande hoppades kunna åka studentflak till våren.

Studentdagen var kommen. Mina föräldrar fick hemskickat varsin entrébiljett till firandet på skolgården. De som hade fler än två föräldrar behövde tydligen välja. Vaccinet möjliggjorde trots allt ett mycket festligt studentfirande för vår avgångsklass. Vi sjöng om studentens lyckliga dagar, och trodde på budskapet i den klassiska visan. Någon studentresa åkte jag aldrig på, däremot – när vi skulle boka drabbades jag av en häftig klimatångest. Resebolaget lockade med sol och bad, dansgolv och episka fester. Jag hörde koldioxidutsläpp, global uppvärmning och jordens undergång.

Jag hade nyss flyttat hemifrån när Ryssland invaderade Ukraina. Samma dag som jag nåddes av de första bilderna på krigsskadade barn tecknade jag en egen hemförsäkring. Nu, ett halvår senare, plockar jag fler och fler vuxenpoäng; köper toalettborstar, dammsugarpåsar och skohorn. Samtidigt ser jag hur mina sparpengar minskar i värde och försvinner. I stället för att planera utflykter i mina nya närområden så studerar jag kartan över mina närmsta skyddsrum. Informationsbladet ”Om kriget eller krisen kommer” har jag läst i detalj. Det har för mig blivit en fråga om när, snarare än om.

Jag är ung och har hela livet framför mig. Det ska kännas hoppfullt, men det gör det inte.

Text av Ellen Nilses

 

Mind Unga – vilka vi är och vad vi gör

En kommentar till “Jag vet alltid var närmsta skyddsrum ligger

  1. Linda

    All styrka till er, den unga generationen. Som faktiskt fått ge upp så mycket. När jag tog studenten 2003 levde jag livets glada dagar. Utan en tanke på att i framtiden skulle det bli en pandemi som gav mig postcovid och tvingar mig att endast kunna jobba deltid. Och dessutom dödas människor i detta hemska virus. Folk blir isolerade, ensamma, vaccineras, men får covid ändå.. Och jag var då lyckligt ovetandes om att jag skulle behöva förklara för min 8-åriga son att barn drunknar på vårt badhus, och det är krig i Europa. Sorgligt, så så sorglig värld 💙💖

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Relaterat innehåll

Foto på författaren Sandra Ringarp
Mind möterOro och ångest

Sandra Ringarp förklarar ångest för unga

Författaren och psykologen Sandra Ringarp har nyss gett ut boken ”Ångest för alla”. Boken är...

Poddgästerna Dahlia Rezai och Ellen Nilses i studion
Varje samtal räknas

Avsnitt 4: Oro – något att ta på allvar

I det här avsnittet pratar Lolo och Jocke om oro tillsammans med kollegorna Dahlia Rezai...

Mona Noreklints blogg

Om – tankar om andras tankar

Det finns människor som inte tycks bry sig om vad andra tycker – tyvärr tillhör...