Ge en gåva

Jag skulle bara gå ner några kilo

Nu kom prestationsångesten som ett brev på posten. Och då menar jag posten som den fungerade förut. Jag har ägnat halva mitt liv åt skrivande, och ändå är det första kapitlet eller inlägget alltid lika svårt att skriva. Frågor som ”hur vill jag framstå?” eller ”vilket tonfall, tilltal och språk ska jag använda?” gör att det tar en evighet innan jag kommer i gång. Hur mycket vill jag egentligen dela med mig av; hur naken ska jag vara? På internet finns ju allting kvar, för alltid. Kommer man kunna läsa det här om trettio år? Vem är jag då? Vem är jag nu? Sakta i backarna! Den senare frågan kan jag i alla fall försöka svara på.

Jag skulle kunna ge er mitt fullständiga curriculum vitae, men det vore dödstrist. I stället tänker jag att jag berättar lite om mig – bortsett från mina prestationer. I ärlighetens namn blir det dock en smärre utmaning. Jag har alltid definierat mig själv utifrån vad jag producerat och presterat. Faktum är att prestation varit min tillflyktsort i livet sedan jag var barn. När jag som femtonåring blev utsatt för ett sexuellt övergrepp tänkte jag att det nog berodde på att jag presterat dåligt – socialt, och i livet generellt. I stället för att sträcka ut handen och be om hjälp med det trauma som jag gått igenom, började jag vända mig inåt. Jag tänkte att ”bara jag presterar bättre, så kommer ingen kunna utsätta mig för våld igen”. Att koncentrera sig på det materiella och mätbara, det ytliga, gav mig möjligheten att vila från mina känslor kring det som hade hänt. Trodde jag.

Jag såg min kropp och mig själv som ett ständigt förbättringsprojekt. Det första jag borde göra, tänkte jag, var att gå ner några kilo i vikt. Problemet med svältandet var att jag älskade det. Jag fullkomligt älskade känslan av kontroll och ångestlättnad som att skippa en måltid innebar. Det gick överstyr. Jag blev diagnostiserad med anorexia nervosa i nionde klass, och sedan dess har det varit en ständig kamp. Sjukhusinläggningar, sjukskrivningar och relationer som gått i kras. Det var först när jag vågade öppna upp om traumat som jag började min resa mot ett friskare liv. Jag lyckades ta studenten, genomföra en traumabehandling och anser mig nu vara helt frisk från min anorexi. Trots att ätstörningstankarna ibland kan göra sig påminda vet jag nu hur jag ska hantera dem.

Så, varför berättar jag det här?

I min roll som redaktör för Mind Unga vill jag kunna använda mina erfarenheter för att lättare skapa innehåll som är, och känns, äkta. När ni läser texter jag har skrivit, och ser bilder som jag har tagit, vill jag att ni ska ha i åtanke att jag också är en människa med ångest. Jag har också dagar där jag har svårt att komma upp ur sängen. Jag ställer också in jobb, träningspass och kompisträffar. Det händer att jag varken städar, duschar eller tvättar; ibland orkar jag inte göra någonting annat än att kolla på dokusåpor. Men inte är jag sämre för det!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Relaterat innehåll

Mind möterÄtstörningar

Alla kan tillfriskna från en ätstörning, men det kan ta tid

David Clinton är författare, psykolog och docent vid Karolinska Institutet. Han har specialiserat sig på...

Sju ansikten tecknade i blyerts. Ansiktena går ihop i varandra i en klotform omgiven av en blå färgrymd tecknad med färgpenna.
Ellen Nilsess blogg

Min hjärna fungerade inte som den skulle

Att som ung vuxen försöka navigera i livet, med ökade krav på självständighet och karriär,...

Tidningen MindÄtstörningar

Självhjälpsbok för dig med ätstörningar

Erika Nyman Carlsson och Evelina Linder har tillsammans skrivit boken När det hälsosamma blir ohälsosamt....