Hur allting började

Jag sitter framför kaminen i källaren med mamma och pappa. Det är min födelsedag för snart exakt fyra år sedan. Jag är nyss hemkommen från en termin i Kairo. Framför mig på soffbordet ligger paketen exakt som de ska ligga. Hur jag kan veta det har jag ännu ingen aning om. Jag bryr mig inte heller. Jag vet bara så mycket. Rummet är kvadratiskt med fler dimensioner. Hur, kan jag inte heller förklara.

Mammas och pappas blickar är vända mot mig. Det vibrerar kärlek i det flerdimensionella rummet. En stark doft av vanilj. Av mamma får jag ett par tofflor i lammskinn. Den ena är sned och konstig. Mamma skrattar när hon berättar om hur kvinnan i affären varit snorkig när mamma bett om lite rabatt.

– Det var helt omöjligt att pruta, säger hon och fortsätter:

– Men så tänkte jag att det blir ju perfekt till Tove! Du tycker ju om allt det där udda som ingen annan vill ha…

Då trillar den första tåren, förvånad stryker jag bort den från kinden. Nu i efterhand kan jag titta på Ludde, som tofflan fått heta, och tänka ”Du skulle bara veta vad du har ställt till med.” Den förste av många att lägga skulden på.

Jag gråter för att det var så synd om toffeln som ingen ville ha och för att tanten varit så dum mot min mamma i affären. Jag gråter tills jag hulkar för att det är min födelsedag och jag  är ensam i hela världen och jag har så fula tofflor och ingen tycker om mig. Förutom mamma och pappa men de kommer bli sjuka och dö snart. Alla kommer att dö.

Sedan gråter jag för att jag fyller tjugosju som är så gammalt och för att tiden går, för att man inte kan stoppa den. Och för att mitt huvud plötsligt är fyllt av tankar som inte tillhör mig och för att världen inte kan sluta snurra. Sådant gråter jag för den januarikvällen.

Ännu lyckligt ovetandes om att inget skulle bli sig likt efter det.