En promenad i Central Park

I dag bestämde jag mig för att ta en promenad till Tantolunden. Väl där strosade jag runt lite i det fina vädret. Eftersom jag aldrig varit i New York, men gärna vill, passade jag på att låtsas att jag var i Central Park.

Där gick jag alltså, inte på Söder, utan Manhattan, med mina bebisar och njöt av sensommaren.

En bit längre bort kom en kille joggande mot oss. Säkert en kändis, tänkte jag, eftersom jag vid det här lagen nästan var på Manhattan.

– Det går ju jättebra att hålla till vänster, mumlade kändisen.

Och allt blev sådär jättefel. Inte bara att jag fick ett sådant abrupt uppvaknande ur min fina fantasi, “Det går ju jättebra att hålla till vänster” är en för lång mening att säga om man joggar förbi någon som går i rask takt och fantiserar. Minst en måste sakta in farten. Det blev jag. Killen joggade vidare, medan jag artigt stod stilla och lyssnade klart.

Nu kunde ju inte han veta att jag gått igenom massa jobbigt sista tiden och att just i dag, just denna sekund när han sa det där, var bland de första på länge då det glittrade lite inuti mig. Inte heller kunde han veta att jag inte kan höger och vänster, har svårt för ironi och dessutom är från landet och inte är så haj på det där med storstadsregler – gäller de alltså också i naturen?

Frågorna hopade sig. Menade han att det gick bra att hålla till vänster, eller tvärtom? Mitt vänster eller hans vänster? Jag sjönk in i detta djupa grubbleri med en liten förudmjukad klump i halsen. En sån klump som jag vet kan växa likt en rullande snöboll och förpesta hela dagen. Dumbom som förstörde min fina promenad med sin tjurskallighet!

Jag måste ha gått och grubblat ett tag, för plötsligt dök han upp igen på vägen. Och jag som inte ens hunnit komma på vilket som var vänster. Eller höger. Eller vilken sida man fick gå på. Jag blev så nervös att jag började fnissa, ju mer jag försökte stoppa mig desto mer skratt kom det. När han för andra gången passerade mig gick jag och gapskrattade rätt ut. Det bara bubblade ur mig.

Snöbollen tinade upp och smälte bort. Det händer med jämna mellanrum att främlingar skäller ut mig för min virrighet. Det känns, eftersom jag inte kan skärpa mig och brukar kännas länge efter. Men kanske är glittret här för att stanna, i alla fall kunde inte en tjurskalle förstöra min dag så lätt.

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte min promenad i Central Park.