En bra dag

Mysig bussresa.

Skrev ett tidigare inlägg om att vakna på fel sida – i mitt fall ett parallellt universum där enbart herr Murphys lag råder.

Ibland händer det motsatta. I dag var en sådan dag. Det började med ett trevligt samtal på telefon med en ung herre som förstod att alla inte hade doktorerat i att fylla i blanketter. Han liksom fixade fyra månaders arbete på tio minuter. Jag framförde min eviga tacksamhet över att han informerat mig om sådant hans kolleger verkat tro varit yrkeshemligheter. Han tackade för det och antydde att så kunde vara fallet.

Nöjd och glad bestämde jag mig för en utflykt. Jag kollar aldrig upp busstider innan jag går till bussen. Jag går bara hemifrån när jag känner mig redo. Dröm om min förvåning när bussen kom samtidigt och jag hann ikapp den.

Detta ledde till ett slags överdrivet självförtroende som i sin tur resulterade i att jag bara satte mig på fel tåg en gång. Och när jag skulle hitta det rätta var det inget svårt alls.

Nu tror jag ni måste sätta er ner (om ni inte redan gör det). När jag skulle hem igen upprepade sig samma procedur! Jag hann precis med bussen – sekunden från att missa den.

För den normale läsaren (som jag mot all förmodan har) kanske detta inte alls ter sig som någonting att hetsa upp sig över. Men då skulle ni bara veta hur många baksidor på bussar jag sett försvinna mitt framför näsan i mina dar.

Nu känner jag mig annorlunda inombords, en slags varm, skön känsla där all stress och frustration brukar sitta. Jag skulle så gärna vilja veta – är det såhär det känns att vara normal? Eller känns det extra skönt för mig när sådant här händer?