Ge en gåva

Ella: Jag önskar att pappor vågade gråta

Könsnormer påverkar hur vi beter oss, pratar och uppfattas i olika sammanhang, utifrån vår könstillhörighet. Länge har vi förknippat manlighet med någon som varken gråter eller visar känslor över huvud taget. Ella Friman, en av Mind Ungas skribenter, berättar om hur hon och hennes pappa handskades med sorg.

En man gråter inte. Jag tror att min pappas övertygelse om detta är en undermedveten sådan. Den om att tårar som faller inför en publik alltid bör undvikas, oavsett vad som ledde tårkanalerna till bristningsgränsen.

Kanske grundades den till viss del i hans uppfostran i kombination med hur samhället såg ut när han växte upp, på åttio- nittiotalen. Det finns säkert andra bidragande faktorer till hans inställning i dag, kanske fanns det specifika minnen som förblev outtalade, gömda och glömda.

I fjorton år var han en del av mitt liv. Vad jag minns såg jag honom gråta två gånger: när vår katt dog och under en animerad biofilm. Vid båda tillfällena hamnade jag i ett slags chocktillstånd, jag kunde inte sluta stirra.

Det var aldrig min pappa jag gick till när jag behövde ett utlopp för negativa känslor. När jag grät över någonting som inte hade med en fysisk skada att göra letade jag upp en plats där han inte kunde se min svaghet. Detta berodde inte på en rädsla inför min fars dömande, utskällning eller ryck upp dig-snack. Snarare om en övertygelse, en sanning: pappa förstår inte dessa tårar, därmed kan han omöjligt ge mig den tröst jag söker.

Många av mina vänner vittnar om samma beteendemönster hos sina pappor. Varför är detta så oerhört vanligt i dagens Sverige? Om jag fick gissa skulle jag tro att mycket av det beror på 60- och 70-talisternas föräldrar, våra far- och morföräldrar. Eller rättare sagt den tidens Sverige, under 40- och 50-talet, där våra far- och morföräldrar växte upp och formades. I det samhället var könsrollerna mer etablerade och viktiga. I det samhället grät inte män.

Min förhoppning är att samhällets utveckling kommer fortsätta att påverka de generationer och individer som lever i den. Att människor kommer utvecklas parallellt med civilisationen och dess kulturella framsteg. Jag hoppas att min generations söner och döttrar kommer växa upp med pappor som vågar gråta och som uppmuntrar sina barn att söka upp dem när de mår dåligt.

För detta är inte bara något som påverkar barn till pappor som är bortkopplade från sina negativa känslor. Inte heller bara något som påverkar papporna negativt. Det är något som bidrar till och hårdare rotar fast könsnormerna. Om vi vill uppnå en sann jämställdhet gäller det att faktiskt inse på vilket sätt och i vilken mån som könsnormerna styr just oss som individer.

 

Text av Ella Friman

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Relaterat innehåll

Linneas farfar
Ellen Nilsess blogg

Linnea: Avskedshälsningen låg på farfars köksbord

Krämpor och en viss bitterhet antas ibland höra ålderdomen till. Men för Linneas farfar, och...

Own wordsMäns psykiska hälsa

Det är klart att även en gubbe ska få gråta

Nu för tiden kommer jag på mig själv allt oftare med att bli tårögd. Det...

Mind möterBipolär sjukdom/bipolaritet

Att berätta löser inte problemet, men det gör livet lite lättare

Henrik Wahlström är Minds nya ambassadör. Med sin stora följarbas på sociala medier och sin...