Drop in

Vackert paket från Enköpings-gänget

Nu ska jag tala om var jag hållit hus de senaste dagarna – jag har haft fösledag, som jag sa när jag var mindre. Den 13:e januari varje år fyller jag nämligen år. Det är ungefär det enda om mig själv jag vet med 100 procents säkerhet.

Hur jag firar den dagen ter sig däremot olika från år till år. I år hade jag bestämt mig för att prova något nytt – drop in.

Jag föreställde mig själv mingla runt, lite svalt sådär, med en drink i handen som jag sippade på medan jag hälsade på den ena personen efter den andre.

Ivrig städade jag klart det sista på morgonen och satte mig ner för att invänta mina gäster. Klockan blev elva. Klockan blev tolv. Den hann bli både ett och två innan det ringde på dörren. Där stod mamma och pappa. Lite senare kom min bror och hans flickvän. Och en kompis. Jag bjöd på paj, sallad och bröd. När vi ätit och jag skulle sätta på kaffet ringde det på dörren igen. Nästa gäst hade kommit. Som skulle ha mat. När den gästen ätit klart och skulle ha kaffe kom tre till. Som skulle ha mat. Och sen kom fyra, och tre till…

Varje gång jag tyckte mig få “kontroll” över situationen hände något nytt. Och plötsligt skulle folk gå igen. Och jag var tvungen att säga tack och hej. I nästa sekund damp en ny vän in genom dörren och ville ha kaffe, bål eller mat.

Plötsligt var lunchen slut och det skulle bli middagsmat. Middagsmaten var smördegspiroger som min pojkvän förberett. Det där med matlagning har aldrig varit min grej. Ganska tidigt talade jag om för min mor att jag mådde illa vid blotta synen av en kastrull (har jag fått återberättat för mig). Min pojkvän däremot, behöver bara gå in i ett kök så blir det boeuf bourguignon.

Någonstans här vid pirogerna tappade jag räkningen. Jag minns att jag skar upp en bit tårta och lite senare kom på mig själv att göra bål. Som jag sedan lämnade halvgjort medan jag öppnade ett paket. Jag stannade upp. Tittade mig runt. Överallt satt vänner i grupper, åt, pratade och skrattade. Gamla vänner satt med nya som att de känt varandra sedan bb.

Mina axlar som placerat sig under örsnibbarna sjönk tillbaka i sitt ursprungsläge. Folk hade trevligt. Och jag vet varför. I dag droppade det in tack-för-igår-hälsningar från gästerna. “Vilka fina vänner du har” var mångas reaktion. Jag vet! För jag har plockat ut de bästa av de bästa. Såna vänner som skiter blankt i om de får fylla på bål själva eller om jag glömde ställa fram glas. Såna som accepterar en för den man är.

Då blir det alltid kul!